Välkommen in i matchen Löfven

Håkan Juholt vägrade att stå bredvid Jimmie Åkesson i en partiledardebatt anordnad av SVT. Jag tror inte att man skall ta detta så hårt och läsa in alltför mycket i Juholts agerande. Kanske kan man skriva upp det på Juholts ”yvighetskonto” rentav. Juholt utsåg aldrig SD som någon slags huvudmotståndare likt Sahlin, det är den samlade bedömningen efter hans avgång. Det kan bli annorlunda med socialdemokraternas nya partiledare, Stefan Löfven. I ett förstamaj tal 2010 så gick Löfven till angrepp mot SD och rabblade pliktskyldigt upp det som påbjuds att fackföreningspampar skall säga. Så här sade han i talet.

Att dela in människor efter hudfärg, religion eller något annat är så lågt man kan sjunka. Vi måste prata klartext: Sverigedemokraterna härstammar i rakt nedstigande led från nazistiska och rasistiska organisationer och partier.

För det första så delar inte SD in människor i hudfärg. Partiet vill ha en annan immigrationspolitik där man hjälper människor på plats i stället för att ägna sig åt en nästan rasistisk folkomflyttningspolitik. Det är i stället den bakomliggande idén om att det bara är i Sverige människor kan skapa sig ett drägligt liv som är rasistisk. Att dessutom tömma underutvecklade nationer på deras mänskliga resurser, för att de i stället (i bästa fall) får torka rumpor på Carema här i Sverige, kan betraktas som rasistiskt. Dessutom skall Löfven ha citerat Palme med dessa ord i sitt tal.

Det finns inte vi och dom – det finns bara vi!

Det här var ju inte riktigt sant, som vi såg innan. ”Dom” är ju i själva verket Sverigedemokrater, eftersom de inte är ”som vi andra” enligt Löfven själv. Vi skall nog ändå inte ta detta alltför hårt. Det låter väldigt pliktskyldigt och den socialdemokrat som inte sade något i stil med det Löfven sade innan valet 2010, riskerade väl i princip själv utfrysning. Om Löfven, likt Sahlin vill göra SD till någon slags huvudmotståndare, då säger vi bara ”välkommen in i matchen Löfven, vi tar gärna fighten”.

Löfven som aldrig utmärkt sig för vare sig feminism eller något miljöengagemang bedyrar både sin feminism och ett plötsligt brinnande intresse för miljön, enligt DN. Så här skall Löfven ha svarat på frågan om feminism.

Jag är en övertygad feminist. Punkt slut!

Det var ett ovanligt maskulint sätt att deklarera sin feminism på. Nåväl, vi tror oss veta att man nog måste vara feminist som manlig partiledare inom S. Om inte annat så för att inte genast få S-kvinnorna som bittra fiender. Även Göran Persson sade som bekant ”jag är också feminist”. Påföljden blev att i princip hela Sverige hånskrattade bakom sina TV-apparater. Persson slapp dock fler frågor om feminism från media, och det var i själva verket just det som var meningen med den inte allför övertygande deklarationen. Att Löfven gick omkring och kallade sig feminist när han arbetade som svetsare är det ingen som tror. I så fall skulle han snarare ha blivit utmobbad än vald som fackombud.

En alldeles för lång rad artiklar om Löfven har plötsligt publicerats på Newsmill och SVT-Debatt. De platserna är ju alla politiska ”wannabes” egen Stureplan. Plötsligt är alla experter på både S och Löfven, människor som aldrig vare sig röstat eller gillat något av S politik gör besvärande grunda analyser som de villigt publicerar. Nu är det ju så att både SVT-Debatt och Newsmill i princip kräver en stor ansiktsbild av publicisten. Måhända att den lockelsen är lite väl stor för många. Jag länkar inte till några Newsmillartiklar om Löfven och läsarna här kan gärna hoppar över dem, de säger ändå inget av värde.

Länk DN

Länk IF Metall Löfvens tal

Står journalister över lagen?

Att journalister tar ut svängarna och elegant rundar alla de trista lagar och t.o.m. moraliska principer vi vanliga dödliga anser oss tvungna att följa är kanske ingen chockerande nyhet för många av oss. Däremot är det förvånande att chefredaktören Helena Giertta rakt ut påstår att journalister har rätt att bryta alla de lagar som andra människor tvingas följa och framförallt anser att de själva bör följa. Utgångspunkten är att journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson dömts för att ha brutit Etiopisk lag.

Man kan mycket väl känna sympati för Schibbye och Persson samt hysa åsikten att det straff de två journalisterna dömdes till är orimligt hårt, utan att förfalla till extrema åsikter, men Giertta går längre än så, mycket längre. Så här skriver Giertta.

Men en del invänder om och om igen ”men de har ju brutit mot etiopisk lag”. Som om det vore relevant. Rättssystemet i en diktatur är per definition inte rättvist, och kan inte respekteras som om det vore det.

För det första, rättsystemet kan vara rättvist även i en diktatur vad gäller straff och lagar, det är styrelseskicket som inte är ”rättvist”. Menar Giertta att alla människor kan bryta mot alla lagar i de nationer vi betraktar som diktaturer, eller är det bara journalister som kan bryta mot alla lagar? Påståendet att det är irrelevant om en människa har brutit mot lagen eller inte är väl det mest horribla jag läst någonsin, om man räknar bort rena psykfall som ibland kommenterar på våra mest extrema internetforum. Här skvallrar Giertta också om ett överlägset förhållande till omvärlden och tredje världen som man annars bara tror sig hitta på en punschveranda en mycket sen kväll i Djursholm. Vidare i artikeln.

Journalister är inte den nya adeln, som de föraktfullt kallas, när de i sitt arbete ibland tvingas gå utanför lagen.

Jo Giertta, allt du skriver och alla dina åsikter skvallrar just om det. Yrkeskriminella kan också påstå att de ”ibland tvingas tvingas gå utanför lagen”. Vidare i artikeln.

Tvärtom; när journalistiken utövas som det är tänkt – i demokratins, rättvisans och yttrandefrihetens namn  gör den det för alla människors rätt till fri press och yttrandefrihet. Då är det  befogat att journalister bryter mot lagar.

Det låter oerhört vackert, ”rättvisans och demokratins namn”, ”rätt till en fri press”. Vi såg fina exempel på det i valrörelsen. Hela mediekåren agerade mot ett parti som knackade på riksdagens port. Lögner, förtal och hackade E-postkonton var flitigt använda verktyg. Tidningarna skrek ut: Rösta inte på SD, detta dagen innan valet. Det är verkligheten bakom de fina orden. I dag kanske även socialdemokrater tvekar att applådera dessa ”rättvisans och demokratins” självutnämnda förkämpar. Dessutom påstår Giertta att journalister inte ens behöver följa lagen. Vidare i artikeln.

Om lagarna inte skyddar det fria ordet, så ska vi vara oerhört tacksamma för att det finns personer som är beredda att bryta mot lagen för att ändå kunna rapportera om sanningen.  

Det här kommer som en nyhet för Giertta och alla andra journalister, men lagarna är inte bara till för att skydda journalister och deras eventuella arbete, de skall skydda alla medborgare. Våra lagar skall också skydda mot lögner, förtal och ärekränkning. Dessutom kan en fri men indoktrinerad och politiskt homogen journalistkår till slut motverka verklig demokrati och åsiktsfrihet. Vidare i den alltmer häpnadsväckande artikeln.

Men det verkar som om vi också måste bli mycket mer uppmärksamma på vad som händer i vårt eget land. Hur kommer det sig, till exempel, att en åklagare bestämmer sig för att väcka åtal mot Expressen för vapenbrott.

Det kan ha och göra med att t.ex. chefredaktören för Expressen gjort sig skyldigt till vapenbrott. Även chefredaktörer måste ha licens för sina vapen, precis som alla andra människor. Skall vi verkligen behöva dra till med ”allas lika värde” för att myntet skall ramla ned? Det blir värre, läsen i och förundras.

Det är ju så uppenbart att reportern och utgivaren köpte ett olagligt vapen för att visa för allmänheten på en stor fara.

Ja, vi häpnar! Hur kan en chefredaktör resonera på detta sätt? Är det så här Sveriges journalister resonerar så visar det på att de anser sig stå över lagar och förordningar som de med så stor iver granskar att andra inte bryter mot. Hur många artiklar har vi läst om brottsbelastade sverigedemokrater, som dessutom varit grovt överdrivna och vinklade? Varför skall Juholt kryssa i rätt ruta för bostadsbidrag (det fanns inte ens några kryssalternativ enligt uppgift), när journalister inte ens behöver följa våra lagar?

Det allvarligaste är den människosyn som Gierttas artikel skvallrar om. Journalister står över alla de trista regler som vanliga dödliga människor måste hålla sig till. Steget till att journalister också kan ta ut svängarna lite grand och bygga på ”sanningen” ter sig mycket, mycket kort, bara det sker i ”rättvisans och demokratins namn”. Vad som är ”i rättvisans och demokratins namn” avgör självklart den lokala chefredaktören.

Länk Journalisten

Fiende – dödsfiende – partikamrat

När jag var på väg till bussen för att handla träffade jag en gammal trotjänare som säkert varit med i det Socialdemokratiska partiet i över 40 år, alltså en partimedlem av den gamla stammen som stött partiet i ur och skur. Besvikelsen över den senaste utvecklingen gick inte att ta miste på. Vi talar här om en djup, äkta besvikelse. Ja lite så som människor kände förr, innan det blev modernt och ett led i karriären att sticka kniven i ryggen på sina partikamrater. Frustrationen härledde sig främst till två saker, först medias beteende där de fokuserat på Juholts misstag fast precis alla vet att minst halva riksdagen gjort samma något slarviga deklarationer (sannolikt måste media också sitta inne med denna kunskap).

Den andra och definitivt största frustrationen var dock över den högerfalang inom Socialdemokraterna som effektivt stuckit kniven i ryggen på ”sin” partiledare, och som dessutom försett media med alla upptänkliga snaskiga tips om Juholt. Denna falang lutar sig tryggt mot källskyddet och ser sig säkert som godhetens apostlar, ety partiet måste ju ”förnyas”. Den gamla trotjänaren jag pratade med mälde att nu var det nog bäst att lämna partiet, ”det finns helt enkelt ingen anledning att vara kvar”. Dessutom var det logiskt, enligt trotjänaren, att högerfalangen bröt sig ur och bildade ett eget parti, så kunde ju väljarna avgöra till vilken falang deras röst skulle tillhöra. Jag försökte påpeka att Juholt faktiskt gjort gigantiska grodor, alldeles på egen hand, men mina ord föllo som lätta snöflingor mot marken denna (för henne) sorgens dag.

När någon falang eller parti pratar om ”förnyelse” skall alla larmklockor tjuta hos alla självständigt tänkande människor. Vad består egentligen den socialdemokratiska högerfalangens förnyelse av? Den starka feministiska profilen lockar uppenbarligen extremt få väljare, dessutom börjar extremfeminismen kännas gammal och lite unken. Det är väl snarare så att verklig förnyelse skulle innebära att man övergav denna ideologi. Att i sin politiska retorik överge arbetande människor för att lägga den politiska tyngden på dem som inte arbetar kan vara ett utslag av förnyelse, men det var definitivt inget genidrag ändå. Det är ju inte så att alla nya tankar och idéer per automatik är bra. En generös immigrationspolitik har många partier i sina agendor, det är heller ingen kioskvältare, snarare tvärtom. Kvar blir privatiseringen av skolor och vården. Den politiken kan väl sägas vara högerfalangens signum. Men om nu skolor inte fungerar bättre när riskkapitalbolag driver dem så hjälper det inte att politiken är ny, den är inte bra för det.

Ett annat problem för socialdemokraternas högerfalang är att deras politik liknar den politik vänsterfalangerna inom FP och M förespråkar. Man får i princip använda förstoringsglas för att hitta skillnader. Frågan uppstår varför människor med samma politik skall driva olika partier. Det är ju inget som gynnar demokratin och valfrihet för valmanskåren, det kan vi med säkerhet slå fast. Allvarligast för socialdemokraterna är inte att de saknar partiledarkandidater efter Juholt avgång, nej det är i stället att striderna inom partiet skapar infekterade sår som inte kan läkas i brådrasket. Om nu högerfalangen tillsätter nästa partiledare, så är det troligt att vänsterfalangens folk bidar sin tid, med vässade knivar bakom ryggen. De lär resonera ”att ingenting är glömt, ingenting är förlåtet”.

Per Nuder berör falangstriderna helt lätt i sin bok ”Stolt men inte nöjd”. Jag tror inte ens Nuder är stolt i dag. Enligt Nuder sitter högerfalangen (också kallad Stockholmsfalangen i boken) på Sveavägen där partihögkvarteret är inrymt. Där smids det nog planer i dag gissar vi på. Nu är inte socialdemokraterna det enda parti som härjas av inte stridigheter. Vi har sett allvarliga stridigheter inom KD där Odell utmanat Hägglund. Enligt obekräftade rykten finns det skilda politiska läger även inom Centern. Alla där är inte överförtjusta i att C blivit ett i princip nyliberalt parti. Inom Moderaterna finns det också olika läger med skilda politiska uppfattningar. Anne – Marie Pålsson skriver om detta i boken ”Knapptryckarkompaniet”. Pålsson beskriver också hur Reinfeldt håller partiet i sin järnhand och styr med medel som snarast för tankarna till de som Machiavelli förespråkade. En populär devis inom M var enligt Pålsson att komparera ordet ”fiende”. Det gör man enligt följande fiende – dödsfiende – partikamrat. Nu lär det finnas socialdemokrater som nog också komparerar på samma sätt.

Det verkar som att ju mer lika riksdagspartierna blir, ju djupare sprickor blir det inom partierna och ju allvarligare inre stridigheter följer på detta. Konflikterna mellan partierna blir mest retorik för väljarna, medan de verkliga slagen står mellan medlemmar i samma parti. Det är inte konstigt att många medlemmar stretar emot inom (S) om partinomenklaturan plötsligt bestämmer sig för en helt annan politik än den som varit kärnan i partiet. Samma sak måste gälla medlemmarna inom (M) när Reinfeldt plötsligt bestämde att partiet skulle förvandlas till det nya arbetarpartiet genom något som mest kan liknas med en ”total makeover”. Problemen med denna utveckling är många, men det främsta torde vara av demokratisk art. Väljarna har ingen chans, som den gamla trotjänaren påpekade, att välja vilken falang han vill lägga sin röst på. Det verkar ju som att de verkliga politiska skiljelinjerna i dag går inom partierna, i stället för mellan partierna.

Länk  SvD 

Länk DN 

Länk DN Madestam

Skamvåldet segrar

På SVT-Debatt i dag skriver Bam Björling om det skamvåld som fortfarande existerar i vårt samhälle. Det existerar trots att Mona Sahlin efter mordet på Fadime Sahindal med tårar i ögonen förklarade att vi varit blåögda och naiva inför detta förtryck. Nu skulle det bli krafttag mot denna form av skamproblematik och förtryck menade Sahlin. Vi undrar egentligen vad Sahlin rent konkret åstadkommit under hennes rekordlånga period i maktens korridorer.

Bam Björling skriver som så många andra kvinnor (var är männen?) om Fadime och det importerade förtryck hon utsattes för, och som slutligen orsakade hennes död genom ett besinningslöst mord av hennes egen far. Mordet är fullständigt obegripligt för vita medelålders män, som ofta hellre ger sitt liv än ser sin dotter gå hädan. Björling skriver hur välmenande men kanske tandlösa statliga projekt startas men snart läggs ned eller förtvinar när samhällsdebatten börjar handla om andra problem i vårt samhälle. Så här skriver Björling i sin artikel.

Bland de som skulle ha kunnat driva frågan; ansvariga politiker och intresseorganisationer, var de flesta mycket försiktiga. Det fanns en påtaglig rädsla att ”peka ut” invandrare eller att stöta sej med det inflytelserika kulturrelativistiga etablissemanget i media.

Ja, det är väl precis vad vi systemkritiker påtalat gång på gång. Det var denna rädsla för att peka ut invandrare som gjorde att det inte blev något av Sahlins deklarerade krafttag. I dag finns ju också rädslan att man kanske kan gynna Sverigedemokraterna i deras problembeskrivning. In en annan artikel säger Amineh Kakabaveh att ”vita män måste våga se hedersförtrycket”. Att vita kvinnor skulle vara bättre på att se hedersförtrycket är en lögn. Gudrun Schyman är dessutom den som tydligast sagt att det inte finns något skamvåld, bara mäns våld mot kvinnor. Schyman säger rent ut att det är rasistiskt att peka på skamvåldet i samhället. Hur Schyman får ihop det när mammorna hjälper till i skamförtrycket förtäljer inte historien.

Dessutom är det så att de vita män som poängterar skamvåldet riskerar att bli kallade rasister och främlingsfientliga. Många ser nog problemen, men vågar eller vill inte utsätta sig för det ”kulturrelativistiska etablissemangets” rabiata attacker. Dessutom har några som förtvivlat tar upp frågan om skamvåldet, betackat sig för hjälp från SD. Nåja, jag anser nog att SD inte försökt plocka poäng på problematiken. Tyvärr är det så, politiska poäng till trots, att SD är det enda parti som vågar ta bladet från munnen i frågan. Rent taktiskt skulle det nog få fart på övriga partier, om någon av alla de kvinnor som belyser skamvåldet, vänder sig till SD i frågan.

En massa kvinnor med utländsk påbrå har gång på gång tagit upp frågan om skamvåld, främst på Newsmill och SVT-Debatt. Är det så att våra stora rikstidningar inte upplåter sitt utrymme för dessa kvinnor? Man börjar ju undra. Seminarier, utbildningar och stolta upprop i alla ära, men lagstiftningen måste ändras för att både unga flickor och pojkar från vissa kultursegment, skall kunna leva värdiga liv i vårt land. Dels måste stränga fängelsestraff dömas ut vid brott när det gäller skamvåld. Delvis döms det ut rätt hårda straff redan i dag för vissa typer av våldsbrott, allt är inte bedrövligt. Men det viktigaste är att personer som gör sig skyldiga till allvarligare skambrott döms till utvisning. Advokat Elisabeth Fritz har påtalat att utvisning är det effektivaste sättet (kanske det enda) att få vissa element att avhålla sig från skamvåld. Redan vid inresan och asylansökan borde man reda ut begreppen en gång för alla. De som håller sig med en hård skamkultur passar inte in i vårt samhälle. Asyl skall erhållas när man flyr från förtryck, INTE när man förtrycker andra själv. Det vore intressant att t.ex. se i Migrationsverkets papper vad Fadimes pappa angav för skäl i sin asylansökan. Det är så enkelt att görs inget, så segrar skamvåldet.

 

Länk SVT-Debatt Björling

Länk SVT-Debabtt Kakabaveh

Länk Newsmill Schyman

Länk SVT Fritz

Minsta och snällaste lögnen någonsin om SD

Juholt har enligt samstämmiga uppgifter påstått att SD gjort upp om försvarspolitiken med alliansen. Detta skulle dessutom ha skett innan SD satt i riksdagen. Vi har aldrig skådat så många tappade hakor och långa ansikten som på SD:s kansli i dag. Inte för lögnen i sig, det är inte riktigt den första lögnen SD blir utsatt för, utan för att den var så obegriplig.

Nu är det rätt OK att ljuga om SD, utan att man någonsin får stå till svars för det. Juholt glömde dock i hastigheten bort att lögnen denna gång också råkade rikta sig mot Alliansen, och då är det inte OK att ljuga. Nåväl, detta var den minsta och snällaste lögn någonsin mot SD. De långa ansiktena och tappade hakorna förvandlades snabbt till godmodiga leenden.

Länk DN

Länk SvD

Den konservativa färdriktningen är framåt, men med blicken i backspegeln

Ett sista ord Om Stefan Olsson och Handbok i konservatism

Jag satte rubriken med en utmärkt konservativ tes som Olsson formulerar i sin bok Handbok i konservatism. Jag gjorde det för att visa på de många kloka och bra saker som boken faktiskt innehåller. Det kan ju annars tyckas att jag kritiserat boken och framförallt Olsson ganska hårt. Det var dock aldrig menat som allvarligare kritik, utan mer som utgångspunkter för tankar, debatt eller diskussioner. Nu trappade Olsson själv upp tonläget av oförklarlig orsak (fast vissa av oss har våra misstankar om varför) och när han så uppgav Windeskog som källa och representant för SD rann sinnet över en smula även hos mig, länk. Jag tvivlar på att Olsson skulle nicka gillande om jag använde Sten Andersson som representant för (M).

Det är i själva verket det stora problemet för många kloka människor. De ser uppenbara brister och inkonsekvenser i andra människors sätt att agera och resonera, men har svårt att se när de gör likadant själva (detta kan gälla oss alla, mer eller mindre). Jag kan därför inte låta bli att peka på när Olsson möjligen (jag låter läsarna avgöra) gör sig skyldiga till just detta. Så här skriver Olsson på sidan 232 i sin bok när han klargör skillnaden mellan fördomar och förutfattade meningar.

Fördomar däremot är förkastelsedomar. Som ordet antyder handlar det om att döma på förhand. Fördomsfullhet innebär att man går omkring och utfärdar förkastelsedomar om andra människor baserade på sina förutfattade meningar. En otrevlig sysselsättning.

Jag har absolut inget att invända mot det Olsson för fram här. Men så här skriver Olsson själv på sin blogg om skillnaden mellan SD och ND i samband med att jag ivrigt anför det orimliga i att låta Windeskog representera SD.

Same shit. Different name.

Här får jag en nästan obetvinglig lust att med stora bokstäver skriva ”touché!”, det gör ont när värjan tränger in i kroppen…etc. Men jag lovade att låta läsaren avgöra, så jag avhåller mig från detta. Självdisciplin.

 

På sidan 233 skriver Olsson enligt följande:

Konservativa sjunger inte med i politiskt populära refränger bara för att vara till lags.

Ute i kylan

Så sant, så sant. Jag tror inte att Olsson heller ägnar sig åt att ”sjunga med” för att ”vara till lags”, i alla fall inte vanligtvis. Men…ibland kan ju karriären stå på spel, ryktet, risken att hamna i kylan, inte bli inbjuden till de rätta tillställningarna och konferenserna, möjligheten att bli inbjuden till SVT och agera säkerhetspolitisk expert kan också stå på spel. För låt oss vara riktigt ärliga, att sverigedemokrater är hemska och försedda med horn och bockfötter är också det en ”politisk populär refräng”. Detta oaktat vad man sedan tycker om partiets politik.

Vi citerar ett allra sista stycke från Olssons bok (jag lovar). Så här skriver Olsson på sidan 236.

Angreppen från vänster kommer att fortsätta. Därför gället det som konservativ att inte bli rädd och börja prata om att man kanske skulle hitta någon form av konservatism som är >>medkännande<< eller har >>ett mänskligt ansikte<<. Tvärtom bör man gå till motangrepp och fråga varför socialdemokrater slösar pengar på folk som inte behöver hjälp. Omsorgen om de svaga i samhället förutsätter att de som klarar sig själva inte tränger sig före i kön. Men socialdemokrater låter alla armbåga sig fram samtidigt. När det väl blir de svagas tur är pengarna slut. Är det medkännande?

Utmärkt formulerat Olsson, jag är imponerad av formuleringskonsten. Du är en duktig skribent, en hygglig till mycket god tänkare och du har förmåga att formulera dig. Det du saknar är möjligen förmågan att ta fram spegeln och se hur du själv agerar och resonerar ibland (jag ursäktar dock detta). Nu är det så att SD omsatt de principer du använder gentemot socialdemokraterna till immigrationspolitiken. Du/ni behöver bara byta ut ”vänstern” mot ”de sju systrarna”, och ”socialdemokrater” mot övriga riksdagspartier, och ”de svaga i samhället” mot immigranter. Vi avslutar med den något retoriska frågan ”Är det medkännande?”

Hjälp på plats eller folkomflyttning?

Som jag redan tjatat om är boken Handbok i konservatism en utmärkt bok, även om den innehåller fler saker jag skulle kunna kritisera (som t.ex. att Olsson inte skiljer på socialdemokrati och socialism). Köp den gärna, den är klart mycket läsvärd, detta trots Olssons och mitt lilla debacle.

Länk Handbok i konservatism