När jag var på väg till bussen för att handla träffade jag en gammal trotjänare som säkert varit med i det Socialdemokratiska partiet i över 40 år, alltså en partimedlem av den gamla stammen som stött partiet i ur och skur. Besvikelsen över den senaste utvecklingen gick inte att ta miste på. Vi talar här om en djup, äkta besvikelse. Ja lite så som människor kände förr, innan det blev modernt och ett led i karriären att sticka kniven i ryggen på sina partikamrater. Frustrationen härledde sig främst till två saker, först medias beteende där de fokuserat på Juholts misstag fast precis alla vet att minst halva riksdagen gjort samma något slarviga deklarationer (sannolikt måste media också sitta inne med denna kunskap).
Den andra och definitivt största frustrationen var dock över den högerfalang inom Socialdemokraterna som effektivt stuckit kniven i ryggen på “sin” partiledare, och som dessutom försett media med alla upptänkliga snaskiga tips om Juholt. Denna falang lutar sig tryggt mot källskyddet och ser sig säkert som godhetens apostlar, ety partiet måste ju “förnyas”. Den gamla trotjänaren jag pratade med mälde att nu var det nog bäst att lämna partiet, “det finns helt enkelt ingen anledning att vara kvar”. Dessutom var det logiskt, enligt trotjänaren, att högerfalangen bröt sig ur och bildade ett eget parti, så kunde ju väljarna avgöra till vilken falang deras röst skulle tillhöra. Jag försökte påpeka att Juholt faktiskt gjort gigantiska grodor, alldeles på egen hand, men mina ord föllo som lätta snöflingor mot marken denna (för henne) sorgens dag.
När någon falang eller parti pratar om “förnyelse” skall alla larmklockor tjuta hos alla självständigt tänkande människor. Vad består egentligen den socialdemokratiska högerfalangens förnyelse av? Den starka feministiska profilen lockar uppenbarligen extremt få väljare, dessutom börjar extremfeminismen kännas gammal och lite unken. Det är väl snarare så att verklig förnyelse skulle innebära att man övergav denna ideologi. Att i sin politiska retorik överge arbetande människor för att lägga den politiska tyngden på dem som inte arbetar kan vara ett utslag av förnyelse, men det var definitivt inget genidrag ändå. Det är ju inte så att alla nya tankar och idéer per automatik är bra. En generös immigrationspolitik har många partier i sina agendor, det är heller ingen kioskvältare, snarare tvärtom. Kvar blir privatiseringen av skolor och vården. Den politiken kan väl sägas vara högerfalangens signum. Men om nu skolor inte fungerar bättre när riskkapitalbolag driver dem så hjälper det inte att politiken är ny, den är inte bra för det.
Ett annat problem för socialdemokraternas högerfalang är att deras politik liknar den politik vänsterfalangerna inom FP och M förespråkar. Man får i princip använda förstoringsglas för att hitta skillnader. Frågan uppstår varför människor med samma politik skall driva olika partier. Det är ju inget som gynnar demokratin och valfrihet för valmanskåren, det kan vi med säkerhet slå fast. Allvarligast för socialdemokraterna är inte att de saknar partiledarkandidater efter Juholt avgång, nej det är i stället att striderna inom partiet skapar infekterade sår som inte kan läkas i brådrasket. Om nu högerfalangen tillsätter nästa partiledare, så är det troligt att vänsterfalangens folk bidar sin tid, med vässade knivar bakom ryggen. De lär resonera “att ingenting är glömt, ingenting är förlåtet”.
Per Nuder berör falangstriderna helt lätt i sin bok “Stolt men inte nöjd”. Jag tror inte ens Nuder är stolt i dag. Enligt Nuder sitter högerfalangen (också kallad Stockholmsfalangen i boken) på Sveavägen där partihögkvarteret är inrymt. Där smids det nog planer i dag gissar vi på. Nu är inte socialdemokraterna det enda parti som härjas av inte stridigheter. Vi har sett allvarliga stridigheter inom KD där Odell utmanat Hägglund. Enligt obekräftade rykten finns det skilda politiska läger även inom Centern. Alla där är inte överförtjusta i att C blivit ett i princip nyliberalt parti. Inom Moderaterna finns det också olika läger med skilda politiska uppfattningar. Anne – Marie Pålsson skriver om detta i boken “Knapptryckarkompaniet”. Pålsson beskriver också hur Reinfeldt håller partiet i sin järnhand och styr med medel som snarast för tankarna till de som Machiavelli förespråkade. En populär devis inom M var enligt Pålsson att komparera ordet “fiende”. Det gör man enligt följande fiende – dödsfiende – partikamrat. Nu lär det finnas socialdemokrater som nog också komparerar på samma sätt.
Det verkar som att ju mer lika riksdagspartierna blir, ju djupare sprickor blir det inom partierna och ju allvarligare inre stridigheter följer på detta. Konflikterna mellan partierna blir mest retorik för väljarna, medan de verkliga slagen står mellan medlemmar i samma parti. Det är inte konstigt att många medlemmar stretar emot inom (S) om partinomenklaturan plötsligt bestämmer sig för en helt annan politik än den som varit kärnan i partiet. Samma sak måste gälla medlemmarna inom (M) när Reinfeldt plötsligt bestämde att partiet skulle förvandlas till det nya arbetarpartiet genom något som mest kan liknas med en “total makeover”. Problemen med denna utveckling är många, men det främsta torde vara av demokratisk art. Väljarna har ingen chans, som den gamla trotjänaren påpekade, att välja vilken falang han vill lägga sin röst på. Det verkar ju som att de verkliga politiska skiljelinjerna i dag går inom partierna, i stället för mellan partierna.
