Ekonomi

Några och tankar

Mitt huvudintresse har aldrig varit nationalekonomi, men med de uppenbara tecknen på brister regeringens eller rättare sagt, regeringarnas avknoppnings och privatiseringspolitik uppvisar, så vill jag ändå komma med några blygsamma reflexioner. Det som väcker tanken på ett bristfälligt ekonomiskt tänkande är att samhällsfunktioner som tidigare fungerade hyggligt inte längre fungerar. ”Verklighetens är sanningens kriterium” sade en stor tänkare på 1800-talet, verkligheten visar att något inte stämmer med den förda politiken. Det kan aldrig vara en positiv utveckling att samhällsservicen eroderar, detta utan att den blir billigare. 

Ett konservativt förhållningssätt till ekonomiska system måste grunda sig på verkligheten, vad fungerar och vad fungerar inte. En socialistisk ekonomi fungerar inte i ett utvecklat samhälle, det vet vi nu. De organisatoriska vinster som Karl Marx räknade med äts upp av människans något labila natur. Ingen människa anstränger sig bara för att en politruk står och skriker åt henne. Inte heller den känsla av gemenskap och ett gemensamt strävande tycks ha infunnit sig i de socialistiska experiment som praktiserats. Denna gemenskap har i stället varit starkare i ett homogent samhälle som det Svenska. Vi lämnar de socialistiska modellerna till historieböckerna.

Samhällets huvudsakliga produktion måste lyda under det som normalt kallas den fria marknaden, en kapitalism driven av konkurrens. Samtidigt har det visat sig att denna fria marknad behöver styras och regleras med lagar. Produktionen finns till för människorna och samhället, inte tvärt om. Det är här någonstans regeringen Reinfeldt gått vilse. Det finns också vissa samhälleliga funktioner där de organisatoriska vinsterna är större än de sprungna ur konkurrens. Ja, på vissa områden är konkurrens t.o.m. praktiskt omöjlig. Vi kan inte bygga dubbla spår för järnvägen bara för att skapa artificiell konkurrens. Just allmänna kommunikationer har visat sig vara rent katastrofala områden för privat ägande. Servicen blir sämre, inga tåg håller tiderna så fort kvicksilvret kryper under noll. Förhållandet är likartat med bussbolag. Allt skall ske så billigt som möjligt med påföljd att service och kvalité sätts på undantag.

När allmänna kommunikationer fallerar så får de allvarliga samhälleliga konsekvenser. När människor inte kommer till sina arbeten förlorar många företag massvis med pengar. Bussbolaget kammar fortfarande hem sina vinster, men snart sagt alla andra förlorar. Då har vi inte ens nämnt den frustration många människor drabbas av när det allmänna kommunikationssystemet fallerar. Återigen, produktionen är till för människorna, inte tvärt om. Återigen, vad fungerar i praktiken?

Att överföra polis och liknande samhällsfunktioner till den privata sfären bjuder på så många skräckscenarion att jag helst vill slippa gräva djupare i detta. Vi har områden som sjukvård och skolväsendet där vi måste hitta en balans mellan privat och offentligt ägande som visar sig vara optimalt i praktiken. Varför skall vi ha ett överdrivet offentligt ägande när det inte är optimalt? Varför skall vi ha ett överdrivet privat ägande när det inte visar sig vara optimalt? Låt oss i stället se vad som fungerar och inte i verkligheten. Stora ekonomer skulle aldrig uttrycka sig på detta rudimentära sätt. Tyvärr så har dessa stora ekonomer också ofta misslyckats med att beskriva ekonomiska system som verkligen fungerar i verkligheten, fullt ut i alla fall.

Regeringen Reinfeldt drivs uppenbarligen av rent ideologiska drivkrafter när han och regeringen närmast hysteriska skall avknoppa och privatisera allt som går (och det som inte går) att göra detta med. Vad som verkar fungera eller inte fungera bekymrar inte Reinfeldt. Men även den tidigare socialdemokratiska regeringen Persson var inne på en rätt ohämmad utförsäljningspolitik, hur kunde det komma sig? Svaret är inte givet men en ledtråd är den allmänna förvirring S drabbats av och de många falanger som hela tiden kämpar om makten inom partiet. En annan ledtråd är den triangulering in mot en imaginär mitt som alla stora partier ägnat sig åt. Kanske fick någon socialdemokratisk spinndoktor för sig att man då måste driva en utförsäljningspolitik, om man nu skall in mot den tänkta mitten. En annan förklaring är välfärdssystemens ökande kostnader, för eller senare måste kostnaderna begränsas på något sätt. Det naturliga hade varit att begränsa själva systemets frikostighet, inte att privatisera det.

En sista ledtråd varför Socialdemokraterna plötsligt drabbades av utförsäljningsiver är en överraskande sådan, nämligen ”tidsandan”. Det låter otroligt men när jag läste om orsakerna till varför skolan kommunaliserades så ansåg flera forskare att ”det låg i tiden” och att detta påverkade politiker och regeringar i hela Europa. Vi kan således inte räkna bort ”tidsandan” som faktor för regeringars handlande, varken nu eller i framtiden.

Författaren Göran Hägg sade i ett av sina framträdande i ”Godmorgon Sverige” att ”jag är så gammal så jag tror på blandekonomi”. Omedvetet och mellan raderna avslöjade författaren en konservativ inställning. Låt praktiken avgöra vad som fungerar bäst. Nu är det ju inte blandekonomi jag förespråkar (vad nu definitionen på det är) utan att vissa samhällsfunktioner inte kan drivas på ett tillfredställande sätt i privat regi. I grunden vilar produktionen på en fri marknad likväl. Ramarna för löner, arbetsförhållande och produktivitet för de offentligt anställda ges ju i alla fall av den fria marknaden.

Ett annat problemområde är bankväsendet. Våra banker berömmer sig för att agera på en fri marknad och att spela det kapitalistiska spelet till fulländning, ända till det blir kris och skattebetalare får gå in med enorma summor för att rädda dessa käcka marknadsspelare. Här borde en handlingsplan göras upp med vissa spelregler så vi slipper detta i framtiden.

Till sist, regeringen Reinfeldt vann åtminstone delvis valet 2006 på arbetslinjen. Det gjorde han helt riktigt, om avknoppningshysterin är ett misstag, var arbetslinjen det inte. Det måste helt enkelt vara lönsammare att arbeta än att inte göra det. Socialdemokraterna har gått vilse i sin jakt på mer eller mindre obskyra grupper de kan tycka synd om och förse med bidrag. Den grupp som dock aldrig nämns är de bostadslösa och gruppen av mer eller mindre utslagna människor.

Sammanfattningsvis: 

Ett konservativt synsätt på den ekonomiska ideologin, i alla fall det socialkonservativa borde innebära att vi ser till vad som fungerar i praktiken, och inte stirrar oss blinda på högflygande teorier, varken åt det ena eller andra hållet. Vår produktion måste i grunden vila på en lagstyrd fri marknad, emedan vissa samhällstjänster bäst driva av det offentliga.