En het diskussion i många debatter är den om den svenska kulturen, vad är Svensk kultur? Man kan också ställe en motfråga, om det inte finns en svensk kultur, finns det då en Finsk, Dansk, Kurdisk och arabisk kultur? Klart är att många kulturföreningar i alla fall får statliga bidrag.
Wikipedias definition på Svensk kultur:
En definition av svensk kultur är ”summan av alla hävdvunna kulturyttringar som finns eller har funnits hos den historiskt definierbara svenska befolkningsgruppen i Sverige och Finland.
Samt
Samlingsbegrepp för de många och inbördes inte nödvändigtvis relaterade saker, seder och vanor som vanligen betraktas som svenska.
Jag skall här undersöka den Svenska folksjälen (Svensk kultur om man så vill) speglat genom medier, film, musik och böcker.
Den svenska folksjälen skildrad i litteraturen
Vi har en hel del författare som gett inblickar i den svenska folksjälen. Sverige har dock inte lika stora nationalförfattare som vissa andra nordiska länder. Störst av dem alla är Väinö Linna. Först kommer Väinö Linna, sedan kommer ingenting, därefter kommer ingenting, sedan kommer Hamsun, Sandemose, Strindberg och de övriga. Linnas nationalepos Täällä Pohjantähden alla (Här under Polstjärnan) är ett nationellt mästerverk, vi i Sverige har ingenting liknande. T.o.m. Linnas andra storverk Tuntematon sotilas (Okänd soldat) slår ut de bästa svenska nationella verk.
Vi har dock stora författare som Strindberg som i t.ex. Röda rummet skildrade olika samhällsklasser och deras levnadsvillkor. Även vanliga tankemönster och känslor skildrades på ett mästerligt sätt i Strindbergs verk. I Röda rummet får vi också en skildring av det gamla Stockholm.
På tal om det gamla Stockholm har vi Per Anders Fågelström som väl anses som den största skildraren av det gamla Stockholm. I Fågelströms böcker, som skildrar olika tidsepoker i olika böcker, stiftar vi bekantskap med avigsidorna i staden.
Ivar Lo Johansson räknas som en s.k. proletärförfattare, vilka många av våra nationella författare också gör. Det har sin förklaring i att i begynnelsen fanns fattigdom och hårt arbete, hårt arbete från solen uppgång till dess nedgång. Det är faktiskt så vårt land en gång byggts upp, genom hårt slit från generation till generation. Där fadern stupade på åkrarna, i skogen eller i gruvan, där tog sönerna vid. Jag minns när jag i en av Johanssons böcker läste om hur han en gång stod på en kyrkogård och läste namnen på alla statare som låg där. Alla hade de ”son” namn och hette Anders, Olof, Bengt eller något liknande.
Johansson skildrade ett förgånget Sverige där man levde av jorden, tog av mössan för herrarna och läste sin katekes. Han skildrade också på ett utmärkt sätt tankemönster, känslor och vanor hos urbefolkningen i vårt land. Förhållandet mellan de olika samhällsklasserna skildrades också, liksom avund och hat mot de som föddes med en silversked i munnen. Johansson var inte helt främmande för att även ta ut svängarna en smula i erotiska skildringar, vilket väckte en del uppmärksamhet på sin tid.
Naturligtvis måste vi ta in några citat från Vilhelm Mobergs bok ”Svensk strävan”. Moberg, som var en av få kulturpersonligheter som rakryggad stod mot nazismen när det begav sig och då det verkligen spelade roll(nu är ideologin överspelad och de som nu tar ställning gör det mot en död och besegrad ideologi för att vinna politiska poäng) beskriver utmärkt väl en viktig bit av den svenska folksjälen.
Sverige är vårt, det är sex och en kvarts miljoner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.
Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.
Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land.
Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.
Vad Sverige idag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund. Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan!
Vårt land brer vid ut sig i världsdelen. Men vi är de få, de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor. I ensamheten i stora ödsliga skogar har svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts har gett oss krafter, andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, givit oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkkyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens uthållighet. Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke.
Detta var bara ett kort klipp från vår litteratur och massvis med författare saknas självklart. Många författare som skildrat det nationella skeendet har dessutom haft sin hemvist i två länder som Sandemose och Runeberg. Klart är att nationen Sverige, dess människor och sätt att leva skildrats i litteraturen, även om vi inte har en svensk variant på ”Här under Polstjärnan”. Detta är en blogg och ingen roman så jag tänkte ta mig friheten, för att inte säga fräckheten att sluta här vad gäller litteraturen.
Den svenska folksjälen del -1
Grälmakar Lövberg din maka
Där, ditåt gräset långhalsig och smal
Hon än glor tillbaka
Hon från Dantobommen skildes idag
Och med henne alla lustiga lag
Vem skall nu flaskan befalla”
Den svenska folksjälen del -2
Vi presentar Monika Törnells tolkning av ”En vintersaga”. Vi kan diskutera om inte denna tolkning av den svenska folksjälen är för pessimistisk, jag tror det. Men att framställa folksjälen som mer pessimistisk än den är, är definitivt väldigt svenskt. Vi är inte så komplicerade och neurotiska som Bergman framställer oss, vi har aldrig varit det heller. Men det är typiskt svenskt att just framställa oss så. Ett visst nationellt vemod har vi dock, det manifesterar sig mer i snöblaskets Stockholm än i rykande vinterstormar på Österlen.
Vi har dock alla åkt bil genom ett mörkt och kanske hotfullt landskap där ”gårdarna släcker sina ljus”, det är en upplevelse som definitivt stärker det nationella vemodet.
Filmen flyttad till mediesidan
Hej ,jag har just hittat din blogg och den är väldigt bra tycker jag. Lite sent att kommentera på detta men jag gör det iallafall. Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om svensk/skånsk kultur. Visst finns den och det i massor. Jag känner mig förolämpad av dessa politiker som föringar vårt eget kulturarv. Om du vill kan du läsa vad jag skrev i detta ämne. vänliga hälsningar Eva-Marie
http://petterssons.bloggsida.se/politik/det-finns-ingen-svensk-kultur
Nära, det är inte sent alls att kommentera detta
Bra beskrivet om den svårgreppbara men definitivt existerande folksjälen. Jag tycker nog att Vilhelm Moberg kan tas med i litteraturavsnittet också. Som även moderna utvandrare brukar påpeka så blir man ofta än mer svensk, och mer medveten om vad som är svenskt, när man har lämnat landet. Moberg fångar en del av det där, tycker jag.
Och så är det ”du” och inte ”hon” som glor tillbaka i Bellmans epistel 81!
Det är ju Löfberg själv som tittar tillbaka mot hustruns grav.
http://www.bellman.net/texter/epistel.php?nr=81
Det är bra beskrivet om vad som är svenskt. Naturligtvis är det ju så att även svenskar har en kultur och det finns saker som är specifikt svenska. Enda anledningen till att de poltiskt korrekta drar till med knepet där de låtsas att de inte vet vad just svenskhet är för någonting är att de vet att det inte är lätt att beskriva och den som hastigt försöker kan sablas ner väldigt lätt då en folksjäl, kultur osv inte låter sig fångas i ord så enkelt.
Men precis som du antyder så är de politiskt korrekta väldigt snabba på att bekräfta alla andra kulturer och särarter. Det är detta hycklande som jag mår illa av. De vågar inte stå för det de är eftersom de anser att om man hävdar sitt [svenska] ursprung så måste man vara en nazist. Så hårt har de fallit för nazisternas propaganda att de inte kan tänka själva längre.
Ja, och de har nästan blivit lite som nazisterna, psykologiskt alltså, andra sidan av samma mynt typ.