Att värna vårt kulturella, historiska och arkeologiska arv


Vi har ett tungt ansvar att värna vårt kulturella, historiska och arkeologiska arv. Det är allas vår skyldighet att ge våra kommande generationer en historia och rötter till dessa generationers härkomst. Ett historielöst folk blir ett folk utan trygghet, självkänsla och kommer dessutom bli ett lätt offer för politiska manipulationer. Förutom dessa argument har människan alltid varit intresserad av sin egen historia, det visar den våg av släktforskning och de TV-program där diverse kändisar rotar i sin mer eller mindre obskyra släkthistoria. Det handlar också om vanlig rudimentär livskvalitet sålunda. Vad exakt som är vår kulturella historia, vårt kulturarv och annan typ av historia är svårt att avgöra och är kanske inga spörsmål av högre dignitet. Gränserna är suddiga och gråzonerna många, vilket på intet sätt förändrar de avgörande principerna. Rent statsekonomiskt kan dock dessa definitioner ha en viss betydelse. Vad staten skall satsa pengar på är en fråga ansvariga politiker inte kommer undan.

Att statens skall satsa pengar på vårt historiska och arkeologiska arv är samtliga riksdagspartier eniga om. Blott Skolverket är av annan åsikt, vilket de visade när de för några år sedan föreslog en kraftigt minskad historieundervisning i skolan. Regeringen skrev i sin forskningsproposition 2008 på sidan 183 följande:

Kulturens och kulturarvets betydelse för samhällsutvecklingen – såväl ur ett historiskt som ur ett samtids- och framtidsperspektiv – uppmärk-sammas allt mer, inte minst i fråga om individens levnadsförhållanden.

Tyvärr blandar regeringen ihop kulturen i allmänhet och kulturarvet i sin proposition. I verkligheten har det visat sig att kulturen i allmänhet får oerhört mycket mer pengar än den kultur som kan anses tillhör vårt historiska arv. Kultur som märkliga teaterstycken, modern dans, cirkusforskning, nycirkus och olika slags ”performance art” får lejonparten av statens pengar. Detta är mycket olyckligt då den ”moderna” kulturen skall överleva och utmejslas i tävlan om kulturkonsumenternas gunst. Hur skall vi annars veta vilken kultur som är värdefull och vilka kulturuttryck som inte förtjänar vår uppmärksamhet? All den kultur som tillhör det vi kallar ”kulturarv” har överlevt sin tids konkurrens, annan kultur har glömts bort. Om staten öser in pengar till all slags kultur, som kanske omhuldas av vissa samhälleliga minoritetseliter, kommer vi aldrig att få ett naturligt urval av värdefull kultur. De principer som alla är överrens om i det ekonomiska livet, misskötta eller samhällsonyttiga företag går i konkurs medan de livskraftiga blomstrar, gäller inte inom kulturområdet, märkligt nog.

Dagens samhällsunderstödda kultur är vänster-liberalt influerad, det är tydligt för alla som tagit del av denna kultur. Det finns ingen direkt kulturell styrning av politiska kulturkommendanter, som Lena Adelsohn Liljeroth så riktigt påpekade i TV nu på morgonen. Nu spelar tillsättandet av officiellt opolitiska kulturchefer ändå en avgörande roll för vilken politisk inriktning kulturen kommer att anta. Att cheferna är officiellt opolitiska innebär inte att de är opolitiska självklart. Sverige är ett litet land där alla känner alla inom de olika moderna skråen. Skall du klättra i karriärstegen så får du självklart inte vara politisk obekväm. Jag vill därför påstå att till stor del är regeringens och Liljeroths ”fria” kultur en chimär. En annan aspekt av den ”fria” kulturen är att inom vissa sektorer så lever kulturarbetarna på statliga eller kommunala stödpengar. Det amerikanska uttrycket ”follow the money” är här relevant. Kulturarbetarna inom vissa sektorer vet (möjligen rent instinktivt) att de alltid kommer att få mer bidrag från vänstern i vårt land.

Att nationellt sinnade regeringar driver en politisk riktad kultur är varken en framkomlig eller önskvärd väg. Det går inte att styra kulturen med politiska pekpinnar i den västliga hemisfären. Att vänstern lyckats med detta konststycke beror på att de just gått de bakvägar vi ovan beskrivit, inte att de tillsatt politiska kommendanter. Dessutom har de politiska vindarna från 60-talet spelat dem i händerna, med en hel barrikadgeneration som nu sitter på de rätta posterna. Detta är ett cirkustrick som aldrig går att göra om. Det finns sannolikt inget folkligt stöd för en sådan politik heller. Människor är trötta på att stödja politisk kultur med sina skattepengar överhuvudtaget, inte bara en viss sorts politisk kultur.

Det är heller inte önskvärt att införa en kulturpolitik som liknar den gamla Sovjetstatens, det torde strida mot grundläggande konservativa värderingar. – ”Men den Sovjetiska kulturpolitiken var ju inte nationalistisk” Kanske någon invänder. Fel! Den var oerhört nationalistisk med ett evigt tjat om ”det stora fosterländska kriget”. Missuppfattningen grundar sig förmodligen på det av Marx uttryckt ”proletärer i alla länder, förena er”. Nu borde ju ett normalintelligent 10-årigt barn förstå att Marx inte menade att horder av trasproletärer i olika länder skulle invadera varandras landområden och upphäva staterna som sådana.

Den franske socialistledaren Jean Jaurés sade i början på 1900-talet:

Lite internationalism leder bort från fosterlandet, mycket internationalism leder tillbaka igen.

På samma sätt kan man säga att en sund och väl genomtänkt nationalism leder till fosterlandet. Motsatsen leder bort därifrån.

Vi skall självklart värna vårt kulturella, historia och arkeologiska arv. Vi skall göra det mer än i dag. Det behövs mer pengar för att skydda vårt arkeologiska arv undan vår rastlösa samhälleliga framfart. Det behövs hårdare straff för de som gör sig skyldiga till fornminnesbrott. Det behövs mer historisk undervisning i våra skolor.Dock måste övrig kultur överleva och frodas mycket mer på egna meriter. Vi kan inte via statsbidrag underhålla en stor kader av kulturarbetare där det folkliga intresset för deras värv närmar sig den absoluta nollpunkten.

Framför allt borde våra politiker känna större stolthet för vår historia och vårt kulturella arv. Att likt Esaias Tegnér påstå, att allt gott kom utifrån och allt inhemskt är blott barbari, kan liknas vid en spottloska rakt i ansiktet på våra hårt arbetande förfäder. Dessutom stämmer Tegnérs tes särskilt illa när vi i dag ser på vissa utländska influenser som gör sig påminda i vårt samhälle.

Annonser
Det här inlägget postades i Ideologi - politik, Kultur. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Att värna vårt kulturella, historiska och arkeologiska arv

  1. Ping: Patrik Ehn och kulturpolitiken « Joakim Larssons blogg

  2. robert Stenkvist skriver:

    Ja, jag läste artikeln. Det där tror han inte på själv en gång. Dessutom kan man definiera ”som Sverige ser ut i dag” hur man vill. Sverige såg ju annorlunda ut för 10 år sedan. Aaahh…Svitjod duger fint för mig också. Många länders namn på Sverige kommer från Svitjod och inte Sverige.

  3. robert Stenkvist skriver:

    Det är ju märkligt. Jag har ju själv en bok av Harrisson där han börjar från 1350.

  4. Info skriver:

    SVERIGE HAR BARA FUNNITS I HUNDRA ÅR

    Sveriges historia skrivs just nu om för skattemedel, något som Tanja Bergkvist behandlade i sin blogg 2010 (börja läsa under bilden på ön):

    http://tanjabergkvist.wordpress.com/tag/dick-harrison/

    Nödvändigheten av en ny svensk nationalhistoria motiverades i Sv.D. av dess huvudredaktör Dick Harrison bl.a. med att ett sådant verk var nödvändigt för att bekämpa Sverigedemokraterna:

    http://tanjabergkvist.wordpress.com/2010/02/16/genusforskare-delar-gener-med-brodlimpa-och-svenskar-har-bara-funnits-i-100-ar/#comment-6778

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s