Någon som inte älskar detta land – håller på att förändra det


Rubriken är ett citat av författaren Stig Claesson och är således inte ett yvigt utbrott av en frustrerad medborgare på Avpixlats kommentarsfält. Claesson skrev detta när Palme med överdriven entusiasm stod i spetsen för en socialdemokrati som på sjuttiotalet drev på det svenska samhället mot en allt större centralisering, modernisering och statlig styrning av människors liv. I dag kan vi se att Claessons rubrik var något överdriven, i alla fall med tanke på vad som i dag sker i vårt samhälle. Dessutom var en del av de samhällsförändringar Palme med överdriven iver förespråkade ofrånkomliga, taget den allmänna europeiska utvecklingen i beaktande. Innan Palmes entré som partiledare, drev socialdemokratin en politik och ideologi som inte ens Sverigedemokratiska väljare hade känt sig helt främmande inför.

Socialdemokratin under mellankrigstiden och även efter 2a världskriget stod för stolt nationalism och fosterlandskärlek. I boken ”Underbara dagar framför oss” av Henrik Berggren kan vi läsa att Erlander efter 2a världskriget tonade ner den ivriga nationalism som socialdemokratin ditintills stått för. Socialdemokratin höll också rågången mot Kommunistpartiet med ideologin om inhemsk nationalism. När Olof Palme tog över som partiledare tonades nationalismen ned ytterligare, förutom när det gällde andra små fattiga U-länder, där Palme ohejdat vurmade för nationalsim. Han fällde bland annat detta uttalande om små staters nationalsim.

Nationalism, det är framför allt en återgång till värdighet.

Socialdemokratin var under stor del av 1900-talet statsbärande för det svenska samhället. Den stora brytningen och omorienteringen av den svenska politiken som ditintills präglats av trygghet, nationalsim och pragmatism var dock inte nedtoningen av nationalismen, utan att vår politik började präglas av skuld. Henrik Berggren betecknade den politiska utvecklingen i Sverige under 60-talet så här.

Epoken präglas av en överväldigande känsla av äckel och avståndstagande inför förvandlingen av ett solidariskt, hårt arbetande folk till en självgod, konsumistisk överklass i ett globalt perspektiv. Det var i många avseenden lika mycket en väckelse- som en vänsterrörelse. Svenskarnas lutherska intresse för skuldproblematik späddes dessutom på av det faktum att de inte bara var rikare än de flesta andra folk, utan också hade undgått andra världskriget. För ett folk vars rötter fanns i en sträng bondemoral föreföll lyckan och rikedomen obehagligt oförtjänt.

Vi undgick 2a världskriget och blev på kuppen rikare än övriga europeiska nationer. För det lutherskt uppfostrade svenska folket blev skuldbördan stor och ständigt gnagande. Samtidigt skedde enligt samma författare en socialdemokratisk politik som försköt tyngdpunkten från den ekonomiska pragmatiska, till det kulturella området. Så här skriver Berggren.

Missnöjet med stelbent dogmatism ledde till nya och komplicerade teoribildningar som betonade kulturella snarare än ekonomiska faktorer

Samtidigt med denna utveckling skedde en emotionalisering av politiken, först hos vänstern, men i dag gäller den de borgerliga partierna i lika hög grad. Så här skriver Berggren.

Idéhistorikern Jens Ljunggren menar att det skedde en emotionalisering av politiken under sextiotalet som ledde till att de vänsterintellektuella alltmer framträdde som ”predikantlika frälsningsgestalter”

Socialdemokratin ledde den svenska politiska utvecklingen med att överge klassiska värderingar som nationalism, pragmatism, trygghet och rättvisa. Förmodligen gjorde socialdemokratins framgångar att även övriga partier anslöt sig till samma utvecklingsriktning.

I dag ser vi att de tendenser som började ta form redan på 60-talet, blommat ut och styr hela vårt politiska liv. Det är därför debatter mellan Jimmie Åkesson på ena sidan, och Sahlin, Reinfeldt och Maud Olofsson på andra sidan, ter sig så märkliga. Åkesson framför sakargument medan de övriga debattörerna använder sig av de skuld/känsloargument som började spira redan på 60-talet. Åkesson påtalar sakligt att vår immigrationspolitik är vansinnig, för alla inblandade parter. De övriga partiledarna framför då ickesakliga argument som att ”vi skall inte skuldbelägga invandrarna” (vilket ingen gjort och debatten handlar överhuvudtaget inte om detta), ”allas lika värde” (vilket inte heller har med immigrationspolitiken att göra och ingen har dessutom påstått att svenskar skulle vara mer värda än några andra, [förutom DN som inte tycker att svenska journalister behöver följa lagen]) och ”ni har en annan värdegrund” (här har den emotionalisering Jens Ljunggren talade om nått sin absoluta höjdpunkt).

Ett exempel på den emotionalisering av samhällsdebatten som skett är också massimmigrationen av somalier till vårt land. Just när situationen i Somalia ser ut att ljusna och när striderna i t.ex. Mogadishu upphört skall familjerna återförenas i vårt land. DN skriver så här:

Sedan en tid är den väpnade konflikten i Somalia mindre intensiv än den varit på decennier. Men landet är ett av världens absolut fattigaste och det råder brist på allt.

Trots detta skall anhöriginvandringen drivas igenom. Många kommunala representanter för partier som Socialdemokraterna och Moderaterna ger uttryck för att deras kommuner inte mäktar med anhöriginvandringen, ety det kommer att drabba kommunernas möjligheter att sköta sin service till äldre och sjuka. Vad svarar då Ullenhag på detta? Jo följande enligt SVT.

 Jag är lite bekymrad över en debatt där man förutsätter att människor ska fastna i ett bidragsberoende. Det får inte vara utgångspunkten för politiken.

Vad Ullenhag anser skall vara utgångspunkten för politiken är i detta fall av mindre betydelse. Av lika underordnad betydelse är de bekymmer som samme Ullenhag uttrycker därför att människor från alla partier börjat inse problemen. Det Ullenhag i själva verket gör är att signalera fara för att börja ge ”främlingsfientliga” grupper vatten på sin kvarn. Allt detta i stället för att sakligt bemöta eller diskutera den uppkomna situationen. Låt vara att Ullenhag också gav kommunerna 1.3 miljarder för att hantera problemen, arbetslinjen till trots.

Bo Zander (S) Bo Frank (m)

När det gäller mottagandet av ensamkommande barn så når självklart den emotionalisering som Ljunggren noterade sin absoluta höjdpunkt, eftersom det skall rör sig om barn. Innan den genomgripande emotionaliseringen av vårt politiska liv skett så skulle riksdagen antagligen ha ansett att barn (som i princip aldrig kom ensamma innan 1990) skall vara med sin familj och sina föräldrar, speciellt sedan de barn som får uppehållstillstånd och asyl inte har det svårare än övriga befolkning i aktuellt hemland (snarare något bättre eftersom de har råd med resan).

Nu däremot är det idel känsloargument som dominerar debatten. När centerpartisten Staffan Danielsson gick ut i och föreslog medicinsk åldersbestämning av barnen i DN, efter att han statistiskt visat att Sverige tog emot en oproportionerlig stor del av dessa ”barn” i Europa, fick han genast mothugg av en samlad kader bestående av rikspolitiker och andra debattörer. Christina Höj Larsen (V) började på SVT-Debatt prata om hur många ensamkommande flyktingbarn det fanns i hela världen, och genom denna naturliga osäkerhet vad gäller antalet flyktingar, misstänkliggöra Danielssons uppgifter, trots att Danielsson mycket noga hade angett antalet ensamkommande för enskilda europeiska länder. Dessutom förde hon resonemang att man inte skulle utföra handledstester för att det medicinskt råder en osäkerhet i spannet två år nedåt och två år uppåt. Att man i alla fall skulle kunna sortera bort 20 åringar som ”barn” är inget argument som biter varken på Larsen eller på de barnläkare som också gick i polemik med Danielsson. Barnläkarna skrev förresten så här på DN-Debatt. 

Det är angeläget att diskussionen om ensamkommande flyktingbarn förs på en saklig grund. Dessa barn tillhör de mest sårbara barnen i Europa i dag.

På tal om ”saklig grund” så tillhör många av de ensamkommande barnen sannolikt inte de mest sårbara i deras hemländer. Detta eftersom det snarast är de lite mer välbeställda som överhuvudtaget har råd att emigrera. Vi ser att läkarna först uppmanade till en saklig diskussion, för att därefter genast förfalla till ett känsloargument.

Vi har sedan 80-talet sett en omdaning av hela vårt samhälle genom en massiv immigration och en strävan mot ett mångkulturellt samhälle. Svenska folket har aldrig getts tillfälle att rösta om denna omdaning eller ens yttra sig. Inte heller har omdaningen debatterats i riksdagen eller mellan politiska partier. Många debattörer utanför SD och utanför den systemkritiska gruppen börjar nu inse att det mångkulturella samhället med massiv immigration kommer att med nödvändighet innebära en nedmontering av vårt välfärdssamhälle, vad man än må tycka om denna modell. Den åsiktsmässige välanpassade Expressen-krönikören Anna Dahlberg inser i en krönika förfärad att en fortsatt omdaning med massinvandring faktiskt kommer att innebära ett helt annat samhälle med stora låglönegrupper och en kraftigt beskuren välfärd (självklart uttrycker hon sig försiktigt).

secondigliano

Fortsätter vi på den inslagna mångkulturella politiken så kommer vi få ett samhälle som präglas av ”gated communities” där de lite mer välbeställda bor. Utanför dessa skyddade samhällen kommer otrygghet och misär råda. Företagen kommer ha en stor kader av billig arbetskraft att tillgå, speciellt sedan vårt välfärdssamhälle med ekonomisk nödvändighet monterats ned. Vi kommer att i framtiden möta ett helt annat samhälle, som i alla fall inte uppfyller de visionerna den svenska vänstern utmålad för sina väljare. Att det finns en höger som hela tiden haft en vilja att montera ned välfärdssamhället och skapa en låglönemarknad är i detta perspektiv naturligare, även om de i dag självklart beskriver sin politik i termer av ”humanism” och ”allas lika värde”. I dag har så Claessons tes fått sin verkliga innebörd.

Någon som inte älskar detta land – håller på att förändra det.

Annonser
Det här inlägget postades i Demokrati, Ideologi - politik, Immigrationspolitik. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Någon som inte älskar detta land – håller på att förändra det

  1. Tony skriver:

    Att inte övriga partier kan föra en debatt i dessa frågor utan bara ”blundar” inför problemen gör att man blir något bekymmrad. SD trollade inte till sig sina röster i senaste valet. Jag tror att om det inte blir fler partier som öppet debatterar om invandringspolitik så kommer missnöjesröster att landa på SD vilket i längden skulle vara förödande. Lika självklart som jag tycker att sverige ska bistå med fredsbevarande styrkor lika självklart ska vi ta emot flyktingar, men under kontrollerade former. Men det är en annan debatt.

  2. Ping: Invandringsdebatten katalyseras « Joakim Larssons blogg

  3. Rick skriver:

    Lysande Stenkvist!

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s