Politikens emotionalisering – apropå de senaste asylfallen i media


Nyligen har en del asyl- och andra fall uppmärksammats våldsamt av media, som lyckats skapa allmän samhällsdebatt av dessa händelser. Vi måste fråga oss hur det går till när vissa fall får oerhört stort genomslag i media medan grundläggande politiska frågor om hur vårt samhälle skall fungera, inte röner speciellt stort intresse. Vi måste också fråga oss om enskilda medieaktörer efter eget gottfinnande kan välja vad den allmänna samhällsdebatten skall handla om. Kan dessa medieaktörer dupera publiken att engagerade sig i vilket fall som helst och på det sätt som media själva styr genom enkla känslomässiga vinklingar?  

En tvåårig flicka som av outgrundliga orsaker blivit lämnad av sin mamma väcker en folkstorm och behandlas som ett asylärende. Migrationsverkets personal kallas till riksdagen (Socialförsäkringsutskottet) för att frågas ut. Detta efter att även politiker blivit upprörda då de läst braskande rubriker från kvällstidningarna löpsidor. Ett ensamkommande barn avvisas helt enligt Dublinförordningens intentioner, detta orsakar nästan samma uppståndelse som fallet med tvåårige Haddile.

Fallet Haddile är exceptionellt även efter svenska förhållanden. En bild på en söt tvååring visades upp, som grymt skulle utvisas av det elaka Migrationsverket. Att fallet inte ens var/är något asylfall tog ingen svensk tidning upp. Om moderns tillstånd och vilja att ta tillbaka sitt barn visste inget något om, och ingen media eller politiker brydde sig heller om denna ”futtiga detalj”. Att modern och barnet faktisk var franska medborgare reflekterade inte våra politiker över, eftersom kvällspressen glömde att påtala detta faktum. Att barn som skall stanna i Sverige måste adopteras i laga ordning verkade varken media eller riksdagspolitiker ha en aning om.

En av orsakerna till att riksdagsmän agerar efter kvällstidningarnas löpsedlar är den emotionalisering som började ta sin form redan på 60-talet. I boken ”Underbara dagar framför oss” skrev författaren Henrik Berggren om denna emotionalisering.

Idéhistorikern Jens Ljunggren menar att det skedde en emotionalisering av politiken under sextiotalet som ledde till att de vänsterintellektuella alltmer framträdde som ”predikantlika frälsningsgestalter”

Att politiken och i viss mån även medierna emotionaliserades under 60-behöver inte vara fel i sig. Från ett politiskt klimat där inget annat än siffror och vetenskapliga fakta dominerar totalt, kan det rent av vara välgörande med en viss emotionalisering. Frågan är hur långt den skall tillåtas gå innan objektivt dåliga beslut blir alltför omfattande. Känslor och empati är nödvändiga beståndsdelar i allt mänskligt liv. Däremot måste man skilja på att styra kommuner, landsting och nationen gentemot familjeliv och fritid med vänner. När det dessutom blir uppenbart att det viktiga inte är att vara empatisk, utan att synas vara empatisk inför väljarna, har vårt politiska liv slagit in på en farlig väg.

Vi kunde se ett utmärkt exempel på denna emotionalisering när Jimmie Åkesson debatterade med Erik Ullenhag i programmet Debatt (SVT). Ullenhag tog till det retoriska knep som i princip är legio inom politiken i dag, nämligen att lyfta ett enskilt konkret fall. Så här sade han ungefär 32 minuter in i inslaget.

Bakom dom här siffrorna du pekar på finns det alltid människor. Det finns en trebarnsmamma som just nu sitter på ett vandrarhem i Köpingebro. Hon har kommit från en stad i Syrien. Vad har hon varit med om? Folks sköts till döds utanför hennes port. Det hon sedan varit med om är att man satte upp en lapp på skolan, när milismän tog över skolan (otydligt, min anmärkning) …och så skicka inte barnen hit, därför att då skjuter vi barnen…och dessutom tar vi deras skolväskor. När du står här och pratar lite svepande, då är det henne du vill kasta ut. Ett sådant Sverige vill jag inte ha. Jag vill inte ha ett Sverige där vi inte har möjlighet att ge en fristad till människor. 

Ullenhag spelar på medmänskliga känslor och får mycket riktigt applåder för sitt engagerade inlägg. Däremot är det inte en saklig debatt, vilket demonstreras av med vilken inlevelse Ullenhag säger ”och dessutom tar vi deras skolväskor”. Frågan är ju hur man bäst hjälper människor, inte om man skall hjälpa dem. Från början tog vi emot de människor som var explicit förföljda av en regim. Det var just de som flydde regimen ville åt. Då finns det inte så många alternativ än att fly till ett annat land. Ibland måste man dessutom fly ganska långt bort från sitt hemland.

Nu har vi ofta en situation där stora grupper av civilbefolkningen är utsatta för stora risker och strapatser genom krigshandlingar. Det är således en helt annan situation. Här är folkomflyttning till väst ingen bra och ändamålsenligt alternativ. Vi kan inte låta flytta hela befolkningar undan stridsområden och placera dem i Sverige. Kvinnan i Köpingebro har grannar som fortfarande bor kvar, och en del kommer att bo kvar där under hela kriget, hur länge det nu varar. Ullenhags logik innebär (om man drar den till sin spets) att vi flyttar undan civilbefolkningen så att enbart de stridande parterna finns kvar. Det är ingen hållbar eller ens önskvärd lösning.

Vi skall självfallet hjälpa människor som ändå flyr i de närliggande flyktinglägren. De behöver både läkare, medicin, mat och mycket annat. Där skulle ekonomiskt bistånd hjälpa oerhört många fler än vad en flykting kostar i vårt land. Dessutom kan de snabbt återvända och hjälpa till att bygga upp sitt land efter att kriget tagit slut. Men det är inte i enlighet med den emotionella dramaturgin, den som Ullenhag är så bra på.

Det är inte ens säkert att kvinnan i Köpingebro hade behövt fly utomlands. Det verkar vara i främst några städer som striderna pågår, men där med rätt stor intensitet. Till sist kan vi konstatera att Sverige som vanligt ligger i absoluta toppen vad gäller mottagandet av flyktingar I Europa. Detta trots att vi i princip ligger längst bort. Varken regering eller riksdag verkar reagera nämnvärt över detta förhållande.

Vi måste rulla tillbaka den överdrivna emotionalisering vi drabbats av i vårt land, som i fallet Haddile antog rent perversa former. När rikspolitiker baserar sitt agerande, uttalanden och sina beslut över vad Aftonbladet skriver i sina löpsedlar på den närmaste kiosk har det gått för långt. Politiker måste använda både förnuft och känsla, och basera sina ställningstaganden på fakta. Det är deras ansvar inför det folk som valt dem.

Länk SVT-play Ullenhag

Länk SvD Maria Ferm  

Annonser
Det här inlägget postades i Immigrationspolitik, Media, Politisk korrekthet. Bokmärk permalänken.

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s