Ett Europa i ekonomiskt sönderfall


Enligt den grekiska mytologin fick den första kvinnan, Pandora en ask som hon blev tillsagd att aldrig öppna. När nyfikenheten blev för stor och locket åkte av flög alla världens olyckor ut. Pandoras ask är sedan dess en beteckning på sådant som mår bäst av att förvaras på behörigt avstånd från dagsljus. Kanske kan den döpas om till Papandreous ask. Med hotet om en grekisk folkomröstning lyckades han nämligen släppa ut EU:s mest förbjudna fråga: vad tycker folket?

Under de senaste tre åren har EU börjat framstå mer som en hemlighetsfull hedgefond än ett politiskt projekt. De stora strategierna har dragits upp i en snäv krets av utvalda statschefer och tjänstemän från centralbanken ECB och Internationella valutafonden IMF.    

Jag läser med allt större förfäran Andreas Cervenkas bok ”Vad är pengar”, som inledningen var ett par citat från. En bok jag förresten köpte för en spottstyver som E-bok. De första kapitlen handlade om det jag trodde hela boken skulle handla om, nämligen pengar som allmän ekvivalent och som ett kvitto på en viss mängd guld, i grunden ett kvitto på en viss mängd arbete. När väl de första kapitlen var avklarade så kom dock frågan raskt över till dagens europeiska och amerikanska ekonomiska situation. En situation som präglas av ekonomier vars tillväxt baseras på lån utan täckning och där skulderna hela tiden skjuts framåt, samtidigt som de växer lavinartat. Det hela kan liknas vid ett jättelikt pyramidspel där penningmängden saknar relevans i verkliga värden. Enligt Cervenka började förfallet redan 1971 när USA bröt Bretton Woodavtalet. Avtalet innebar att USA lovade att lösa in en viss mängd guld för varje dollar.

I dag har vi ett system där centralbankerna genom enkla knapptryckningar kan producera elektroniska pengar. En rad centralbanker har också gjort just detta, producerat mer elektroniska pengar för att lösa uppkomna problem. Till slut har detta har inneburit att förtroendet för pengar och dess konkreta värde urholkats, mer och mer. Stater i ekonomiska trångmål kan producera elektroniska pengar som rent nominellt jämförs med de pengar människor arbetat ihop och satt in på det lokala bankkontoret (om det finns kvar).

Cervenka beskriver också ett modernt bankväsende som tar allt större och vidlyftigare risker. Förlorar de måste stater gå in och rädda dem, eftersom alternativet är samhällskolapps. Vinner bankerna tar de självklart hem potten, som rättmätig vinst motiverat med risktagande. I själva verket är det ingen risk förknippat med affärerna, eftersom staten måste gå in och rädda banken vid förlust. Bankerna tar också allt större risker, med allt mindre eget kapital. Detta gör att avkastningen ökar ännu mer. Ju mindre eget kapital ju större risker och ju större avkastning på kapitalet, en formel som förr eller senare slutar i krasch.

Men det finns vinnare. Sagan om de riskfria statspappren gjorde att banker drog in enorma vinster och att politiker kunde gå till val på löften om ostron och välfärdsreformer till alla. Resultatet blev historiens största låneboom. Problemet är förstås att någon måste betala.

Ännu ett citat från Cervankas bok. I kapitel efter kapitel beskriver Cervanka hur de senaste decenniernas ekonomiska uppgång har eldats på och rent av möjliggjorts genom en enorm lånekarusell där det inte finns någon säkerhet i botten. I botten på hela karusellen ligger ofta statspapper, som fordom ansågs lika säkra som vår svenska berggrund av granit. Dessa statspapper styr också räntan för alla de lån vi tar för att köpa bostäder, bilar och annat vi anser oss behöva. Om eller snarare när stater som Spanien och Italien får riktiga svårigheter, så uppdagas plötsligt att de säkra statspappren, varpå hela finansmarkanden vilar på i dag, inte är mer värda än Lambis ultramjuka toalettpapper. Om detta inträffar (när enligt Cervanka) lär vi EU-kritiker inte behöva anstränga oss över hövan för att misstänkliggöra EU:s ekonomiska och finansiella unioner.

Några av oss kanske minns det finansiella pyramidspelets mästare, Bernie Madoff. Han blev dömd till 150 års fängelse för att ha skapat ett jättelikt pyramidspel där allt från början var luft. Det fanns ingen säkerhet, ingen affärsidé och ingen verksamhet förutom ett jättelikt pyramidspel. När allt kollapsade förlorade många människor sina förmögenheter. Om den västliga hemisfärens finanssystem visar sig vara i klass med Madoffs pyramidspel vågar vi knappt tänka på följderna. Det kan bli värre än vad den mest dedikerade EU-skeptiker någonsin föreställt sig. En fråga värd att ägna uppmärksamhet åt är hur länge Madoff skulle kunna hålla på med sitt pyramidspel om inte hans ena son hade anmält det hela till myndigheterna. Skulle han kunnat hålla det hela flytande så länge han levde?

Annonser
Det här inlägget postades i Ekonomi, EU. Bokmärk permalänken.

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s