Guillou om sin tids mediedrev och vissa jämförelser


Den gamle journalisten och författaren Jan Guillou började tidigt som journalist på en kvällstidning, vilket han skrivit om i boken ”Det stora avslöjandet”. Sedermera gick han över till Folket i bild/Kulturfront, som var en publikation långt ut på vänsterkanten. Under sin tid på FIB/K arbetade han bl.a. tillsammans med Peter Bratt för att avslöja Sveriges spionage mot andra länder, detta i samband med att de avslöjade den s.k. IB affären (Informationsbyrån). Sannolikt publicerade tidningen material som kan anses ha skadat Sverige, åtminstone i marginalen.

Guillou

Jan Guillou

Efter att hela spionagepubliceringen kommit att bli ett massmedialt huvudnummer så häktades plötsligt både Guillou, Bratt samt Håkan Isacson. Under sin häktningstid pågick det mediala kriget för fullt, och blåste till slut upp till något som bäst kan liknas vid massmedial orkan. Ändå så riktade sig drevet från början mot Sven Andersson och Stig Synnergren eftersom de så uppenbart ljög om statens underrättelsearbete (som ju skall vara hemligt självklart). Många år efter händelserna kring IB-affären har Synnergren erkänt lögnerna enligt att han ”ljög i tjänsten”, vilket då var ett helt nytt grepp.

Stig Synnergren

Stig Synnergren

När Guillou och de övriga blev häktade och anklagade för spioneri så vände mediedrevet mot dem, då tidningarna alltid verkar gå efter största (eller vad som kan tänkas bli den största) nyheten som säljer flest lösnummer. Så här beskiver Guillou drevets mekanism i boken ”Ordets makt och vanmakt” från sidan 233 och framåt.

Men i samma sekund som vi greps som misstänkta spioner och IB-affären blev en rättsskandal flyttades landets kriminalreportrar upp i första anfallsledet. Hittills hade de förvarats munkorgsförsedda nere i redaktionens källare – ty politik fick de inte lägga sig i – men nu slet de sig loss och kastade sig, fyllda av revanschbegär förmodar jag, över oss tre som gripits som spioner enbart för att vi gjort ett journalistiskt arbete.

Ja, jag är fortfarande hatisk. […]

Dagens Nyheter kunde redan på dag 1, i deras fall den 23 oktober, dagen efter vårt gripande, göra oss till riktiga spioner.[…]

Dagens nyheters kriminalreportrar kunde inte ha haft en ringaste möjlighet att skaffa något substantiell kunskap under de få timmar de haft till sitt förfogande. Ändå förvandlade de oss utan att blinka till betalda KGB-agenter. Och tidningsledningen tog in deras texter och drog till och med upp dem på stort löpsedel och förstasida. Kvällsposten kunde redan samma dag, den 23 oktober berätta för sina läsare hur förvirrade och ynkliga de gripna spionerna var:

”men om de verkligen erkänner eller inte är ovisst” säger en förhörsledare till KvP. ”De uttrycker sig bara helt förvirrat om de juridiska begreppen som de i sin tidning skrivit så initierat om. Som polismän kan vi inte finna det annat än anmärkningsvärt.” ”Vi har dock bedömt det som att de nekar. Det skall man göra när det råder någon tveksamhet.”

Den kriminalreporter som skrev det här heter Jerry Wells, må han för evigt brinna i journalisternas helvete. Han berättar nämligen om förhör som ännu inte har ägt rum. […]

Nästa dag har samme Jerry Wells tydligen ”kollat” Dagens Nyheters avslöjande att Folket i Bild/Kulturfronts reportrar var sovjetiska spioner. För nu kan han avslöja hur det ligger till i själva verket. Vi spionerade mot Israel, oklart för vems räkning men antagligen araber av något slag.[…]

Så här såg det ut i hela landet, så här skrev kriminalreportrarna[…]

Samarbetet mellan polis, särskilt Säkerhetspolisen, och korrupta kriminalreportrar som Leif Dahlin, Massi Svensson och Jerry Wells, förutsätter i regel att de som anklagas inte kan försvara sig, än mindre stava till pressens opinionsnämnd. Och det scoop som inte kan dementeras är ett bra scoop, enligt kriminalreporteretik.[…]

Folket i Bild/Kulturfronts gatuförsäljare fick också utstå både verbala och fysiska angrepp eftersom alltför många människor trott på det som skrevs.[…]

För landets alla ledarskribenter, som använder den egna och andra tidningars journalistik som källa var det nu fritt fram.[…]

Ingenting av det vi avslöjat var sant. Trots det hade vi tillfogat landet fruktansvärda skador och var landsförrädare, eftersom vi avslöjat försvarshemligheter, eventuellt mot betalning från främmande makt. 

De två linjerna går som synes inte ihop. Kan man lugnt sitta och konstatera några decennier senare. Jag kan bara förklara den omöjliga logiken med något som måste betecknas som drevhysteri. När medierna kastar sig över ett offer så är varje ny anklagelse, dag för dag, huller om buller, fullt gångbar. Även om den ena anklagelsen till synes uppenbart står i motsättning till den andra.[…]

När jag tänker tillbaka framstår det ibland som ett rent mysterium att det överhuvudtaget gick att stå emot en så fruktansvärd kanonad av anklagelser.[…]

Hur var det alls möjligt att stå emot och bygga en stark motopinion?

En möjlighet är att statens propagandister helt enkelt gick alldeles för långt. Det kan ha varit någon enstaka vettvilling, som Expressens KG Michanek [jämför Åsa Linderborg min anm.], nästan kunde tro, eller åtminstone gärna ville tro, att jag var en person som var fullt beredd att tillsammans med nazister rusa in på en judisk barnkoloni och massmörda barnen med automatvapen. Men för de flesta människor borde en sådan anklagelse ha fallit på sin egen orimlighet och därför slagit tillbaka mot dem som torgförde den med pukor och trumpeter.

 

Även om Guillou tillhör ett helt annat politiskt block än de flesta läsarna här gör, så kan vi känna igen naturen och essensen i det mediala drev även Guillou blev utsatt för. Dessutom beskriver han det bra och vi kan alla lära oss en del av berättelsen. Vi känner igen den samlade attacken, förstasidorna och löpen som skriker ut sitt budskap till allt och alla. Vi känner igen hur tidningarna drar slutsatser de helt enkelt inte har möjlighet att göra, om de skulle basera sina skriverier på fakta. Vi känner igen de grova vinklingarna som enbart tjänar syftet att förnedra offret. Här är det inte tal om humanism eller någon annan värdegrund än att krossa och förnedra offret på värsta tänkbara sätt. Vi känner igen de dubbla budskapen, som ofta är logiskt oförenliga. Vi känner igen hur de grova lögnerna från media framkallar våld och trakasserier från en lättledd allmänhet. Framförallt känner vi igen oss i Guillous berättelse om hur tidningarna vräker ut alla möjliga påståenden, som ibland är så oerhört långt ifrån verkligheten så att även offren för drevet brister i gapskratt, vilket Guillou mycket målande beskriver i sin bok (jämför SD-drevet där Westling blev riksdagsman och att SDU hade sålt Expressen-filmen). Dessa helt absurda påståenden skulle i princip ingen tidning publicera under normala förhållanden, men under ett drev går det för sig.

Drevet 800 (2) 2

Det också så som Guillou skriver att ju mer offret kan bemöta påståenden och få ut sin verklighetsbild, ju trögare går drevet. Ju färre personer som ger drevet bränsle, ju snabbare dör det ut. Ett drev behöver sitt bränsle, lika mycket som en eldsvåda. Precis som Guillou skriver, så är det ofta så stora överdrifter att även mellanstadieelever börjar undra hur det står till i huvudet på vissa journalister, som till slut får en del drev att misslyckas och gå i kvav.

Ibland när man läser vissa systemkritiska bloggars kommentarsfält så skulle man kunna tro att drev mot SD är genomfalska (vilket de ofta är) men drev mot alla andra partier/personer stämmer till 100 procent. Hur troligt är ett sådant scenario på en skala? Handen på hjärtat, hur många SD-sympatisörer skulle förfasa sig över de grymma planerna Guillou smidde att tillsammans med nazister rusa in på en judisk skola och med automatvapen meja ned en massa små skolbarn som KG Michanek, Expressen skrev när det begav sig? Flockmentalitet utan självständigt tänkande är inte bra, åt något håll. Det kan hända att tidningar ljuger om andra än Sverigedemokrater, även om det då självklart inte sker med samma ljuva känsla hos journalisterna. Det handlar om trovärdighet, och för att vara trovärdig måste man titta med båda ögonen, inte bara det ena.

Annonser
Det här inlägget postades i Historia, Media. Bokmärk permalänken.

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s