Intervju med en partiveteran


För att inför partiets 25års jubileum belysa lite av partiets historia har jag tjatat till mig en intervju med en av SD:s politiske sekreterare Joakim Larsson. Under en av årets sista arbetsdagar efter att vi fällt regeringen i voteringen om reglerna för bostadsrätter, sätter vi oss i ledamot Herrstedts kontor för en längre intervju. Min första fråga blir när och varför Larsson gick med i partiet.

–       Jag gick med i maj 1994 efter att ha intresserad mig för partiet sedan 91. Jag valde dock att vid denna tidpunkt gå med i Centerpartiets ungdomsförbund, då SD under denna tid var alltför litet samt att jag ställde mig tveksam till dåvarande partiledaren. Jag blev alltmer besviken inom C då mina huvudfrågor under denna tid var utträde ur EU samt ett starkt svensk försvar. Det var tydligt att Centerpartiet inte motsvarade mina förväntningar i dessa frågor. Det fanns bara ett parti som på allvar kunde motsvara mina förväntningar i mina hjärtefrågor och det var SD, som dessutom hade en nationalistisk grundsyn som jag också hade en dragning åt, redan på den tiden.

Jag frågar vidare om det finns någon händelse under det långa medlemskapet som kan betraktas som en milstolpe för partiet och kanske för Larsson själv, en händelse som markerat och tagit ut en avgörande utvecklingslinje för partiet. På denna fråga svarar Larsson att partiledarbytet när Jansson tog över efter Klarström nog varit den mest betydelsefulla händelse för partiets fortsatta utveckling framåt. Klarström hade enligt Larsson för mycket i bagaget och kunde inte föra partiet framåt med den politiska inriktning han då stod för. Med Jansson vid rodret tog en mer realistisk politisk linje form som kunde attrahera vanliga människor.

Uppsala kommunfullmŠktige.Joakim Larsson (sd)

En annan sak som markerade en seriös framgång för partiet var de kommunala mandat som partiet tog 94, då partiet tredubblade sin röstandel från föregående val. Det bidrog enligt Larsson till att han själv fick ökat förtroende för partiet och han kunde känna en spirande optimism i partiet och bland partikamrater. Enligt Larsson var detta utan tvekan en viktig milstolpe i partiets historia och visade vägen för de framgångar som senare skulle komma.

På frågan hur det var att arbeta för partiet vid millennieskiftet väljer Larsson som exempel att lyfta fram EU-valet 1999. Så här säger Larsson om arbetet under valet 99.

–       Jag satt i partistyrelsen under EU-valet 99 och de flesta av oss insåg nog att vi inte skulle komma in med någon kandidat i Europaparlamentet. Vi tog det som en förberedelse inför framtiden och arbetade på så gott vi kunde. Vi fick absolut inte in några insändare i någon tidning och intervjuer med SD-företrädare fanns överhuvudtaget inte på kartan. Valsedlar fick vi också stå för själva och vi arbetade överhuvudtaget under små förhållanden. Vi ägnade oss åt torgmöten och utdelningar i brevlådor. Det var i princip vad vi kunde göra. Valresultat blev mellan 0,3 och 0,4 procent.

Jag fortsätter intervjun med att fråga hur partiet historiskt har agerat och behandlats av media. Även i dag när vi sitter i riksdagen är ju vårt förhållande till media inte helt optimalt. Just därför frågar jag om ett historiskt perspektiv på detta förhållande. Enligt Larsson var det värre förr då landets journalister tävlade om att framställa Sverigedemokrater så onda som möjligt. Så här beskriver Larsson ett annat vanligt förekommande trick från media,

–       När vi hade torgmöten så kom några journalister och letade upp den sämst klädda bland alla aktivister vi hade på plats. Det kanske var en person som smugit sig med på mötet utan att uppmärksammats. Personen var alltså en av femtio som hade rakat huvud och dr Martens kängor. Journalisterna valde bort alla 49 för att fotografera och intervjua personen med tveksamma attribut och de därmed förknippade åsikterna.

Därefter berättar Larsson att alla på hela mötet framställdes som denna enda person. P.g.a. medias taktik var det därför nödvändigt att hålla en strikt klädkod för mötesdeltagare. Det är alltså media själva som genom sitt utstuderade selektiva val av intervju och fotoobjekt tvingat fram det som de själva senare lyftes upp som ”uniformsförbud”. Larsson skrattar gott åt minnen där journalisterna inte hittade någon skinnskalle, och då de därför fotograferade så att säga ”naturliga skinnskallar” d.v.s. flintskalliga personer som fick gälla för extrem ungdom med rakat huvud. Man tager vad man haver som Kajsa Varg proklamerade.

1998-6-9 (Demostr.)

Demonstration 98

I dag menar Larsson att det börjat lossna lite och speciellt efter riksdagsinträdet så har fler och fler seriösa reportage börjat dyka upp. Det görs också en del politisk forskning som är förhållandevis neutral och objektiv. När jag frågar Larsson om han kan nämna någon mer avgörande milstolpe för partiet så väljer han efter en stunds funderande att ta upp riksårsmötet 2001 i Örebro, där en strid mellan medlemmar som ville gå i en annan riktning än vad partiet nu gjort och de som förespråkade nuvarande linje ägde rum. Enligt Larsson så uppfattades rebellernas agerande som något av en kupp där det låg hot om fysiskt våld i luften. Med facit i hand vet vi att rätt grupp vann. Vi sitter ju förvisso i riksdagen med ett uppmätt väljarstöd på 10 procent. Rebellgruppen bildade sedermera ett eget parti med de sedvanliga bokstavskombinationerna, som ju är dokumenterat svåra att komma ihåg.

Sala-1996-3(jansson)

Mikael Jansson partiledare 95-05 Foto 96

När jag frågar Larsson om hur partiets organisation utvecklats genom åren börjar han återigen skratta. Jag förstår av munterheten att skillnaden är betydande. Larsson berättar att allt arbete fordom i partiets regi skedde på ideell basis och att mycket materiel betalades av medlemmarna själva. Att en gammal medlem från Göteborg vid namn Emanuelsson var kanslichef och köpte in kontorsmaterialet för egna pengar, nämner Larsson som exempel på idealismen under denna tid. Som kontrast till denna spartanska tid har vi i dag både riksdagskansli och partikansli. Vi har ombudsmän och sekreterare på flera olika nivåer. Vi har betalda tjänster på olika nivåer samt oerhört mycket mer pengar än förr. Larsson menar att alla de som gnäller efter mer resurser kanske skulle titta tillbaka och se under vilka förhållandet partiet verkade i under de två första decennierna, som en nyttig referensram.

Riksdagstrappan-vi kräver

Sista frågan gäller hur alla de historiska böcker som skrivits förhållit sig till partiet och verkligheten. Av outgrundlig orsak har det ju skrivit fler böcker om SD sedan 80-talet än alla de övriga partierna tillsammans. Här blir Larsson bister och visar upp lite av den naturliga karghet som förmodligen härstammar från obygden i Tierp.

–       Många av de böcker som publicerats har skrivits av personer som hatar SD och de har haft det uttalade syftet att bekämpa SD, inte att ge en objektiv bild av partiet.

Ett av de värsta exemplet (bland många) är enligt Larsson ”Sverigedemokraterna, den nationella rörelsen” av Stieg Larsson och Mikael Ekman. Där nämner Larsson att författarna bevisat brottsbelastningen av Sverigedemokratiska företrädare genom att räkna in domar både innan och framförallt efter att de varit medlemmar i SD. De har alltså med berått mod räknat in personer som blivit dömda efter sin tid i partiet. Detta för att få upp kvoten dömda högre än hos andra partier. Efter lång tid har enligt Larsson även Expo erkänt att statistiken är manipulerad och att kvoten dömda inte är högre hos SD än i övriga partier.

För att avsluta artikeln i en positiv andra frågar jag Larsson om det inte finns något positivt undantag från alla de osakliga alster som producerats om SD. Larsson nämner denna gång, utan att tveka Pontus Mattssons bok ”Sverigedemokraterna in på bara skinnet” som den sakligaste boken om SD skriven av journalister. Skall man få bilden av partiet från dess egna medlemmar så kan ”20 röster och om år” rekommenderas till julläsning och den skall finnas i SD-butiken.

Annonser
Det här inlägget postades i Sverigedemokraterna. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Intervju med en partiveteran

  1. Rune skriver:

    ”När vi hade torgmöten så kom några journalister och letade upp den sämst klädda bland alla aktivister vi hade på plats.”
    —————————————–
    Samma teknik användes mot KD innan de kom in i Riksdagen. Men då valdes det ut bilder på äldre pensionärer i tidningar och TV. Avsikten var ju att framställa KD som ett parti som bara de allra äldsta pensionärerna kunde vara intresserade av.
    Numera har ju KD efter Alf Svensson tappat stinget men det är en annan historia.

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s