Hanne Kjöller om offer och migrationsjournalistik i ”En halv sanning är också en lögn”


När Hanne Kjöller publicerade sin bok ”En halv sanning är också en lögn” bröt stormen lös på Södermalm och stora delar av vår journalistkår tuggade fradga över boken. Mer precist så slog de flesta ned på ett genant faktafel. Kjöller påstod att en kock, som förvägrats sjukersättning, innehade en bostadsrätt i Stockholms innerstad. Detta var fel. Upplåtelseformen var hyresrätt, luxuöst inredd, mycket stor och fortfarande i Stockholms innerstads hetaste område, men det var dock en hyresrätt. Detta faktafel skall väl då vägas mot alla andra fel som dagligdags förekommer i våra tidningar. Rör det sig om politik och speciellt ett parti så verkar det som att faktafel rent av är legitimt. Karin Pettersson, ledarskribent på Aftonbladet, skrev en artikel [Rätt att ta strid mot rasisterna13-11-08 AB] som är nedlusad med grova, påvisbara faktafel om SD. Vad exakt är det som legitimerar Petterssons faktafel men inte det Kjöller gjorde sig skyldig till? Ett faktafel är väl ett faktafel, t.o.m. när det gäller SD. Nu får även SD kritik i Kjöllers bok, om än något pliktskyldigt.

Karin Pettersson AB

Karin Pettersson AB

Det är precis denna förfalskning av verkligheten Kjöller skriver om i sin bok, där hon också tar upp vanliga knep för att få ”storyn” dit man vill. Ett sådant vanligt knep när det gäller offerjournalistiken är att man aldrig kontrollerar bakgrundfakta till ”offrets” berättelse. Gör man det enligt gängse journalistiska principer så faller nämligen många tårdrypande historier platt till marken och journalisten står där utan story. En god regel är att alltid låta varningsklockorna pingla när pressen tar upp enskilda fall, s.k. ”casejournalistik”.  Medias huvudsakliga uppgift i demokratiska samhällen borde vara att spegla dominerande samhällstendenser och system, inte att skriva om enskilda fall, där dessutom fakta är grovt åsidosatta. Så här skriver Kjöller på sidan 49 om offerjournalistik.

Sällan eller aldrig diskuteras konsekvenserna i samband med offerjournalistisk. Sett till vad som faktiskt produceras tycks det inom den genren råda ett slags motsatt ideal: rapporteringen ska ge vissa specifika konsekvenser – som ett uppehållstillstånd eller en sjukskrivning. Och det även bland de medier, till exempel Ekot, som uttryckligen säger att de står neutrala inför konsekvenserna av sin rapportering.

Kjöller skriver också om vad som ingår, eller borde ingå i den journalistiska utbildningen avseende offerjournalistik. Här citerar hon en gammal DN journalist, Anna-Maria Hagerfors:

Den tidigare DN-medarbetaren Anna-Maria Hagerfors är inne på samma linje. I antologin ”Så arbetar en journalist” skriver hon om ”ett slags besjälande ’ombudsmannajournalister’ som vet bäst och står på de rättas och de godas sida. De skriver gärna om flyktingar, invandrare, barn eller ekologisk odling. De tar parti så starkt för det behjärtansvärda, att de glömmer eller undviker konflikterna”. Hon menar att det svartvita synsättet gör texterna tråkiga och förutsägbara.

Och så här säger Kjöller själv om offerjournalistik.

Journalister ska varken hjälpa eller stjälpa. Vi skall inte stå på ”de godas sida”. Vi skall inte stå på någon sida.

Ett område där offerjournalistiken firar sina absoluta största triumfer är inom migrationspolitiken. Här är Kjöller understundom skoningslös mot den förfärande journalistik som bedrivs i vårt land (och kanske andra länder). Kjöller beskriver fallet Sincari som uppenbart bluffat och ljugit sig till ett uppehållstillstånd. De journalister som avslöjade bluffen blev hårt kritiserade av sin egen kår. Läsningen är förfärande! Av utrymmes- och copyrightskäl citerar vi inte här fallet Sinkari, som i boken sträcker sig över flera sidor.

Artikel om "Ganna" som fick stanna, beroende på casejournalistik

Artikel om ”Ganna” som fick stanna, beroende på casejournalistik

Inte heller citerar vi vad Kjöller skriver om medias ständige ”expert” Henry Ascher. Han är barnläkare men också medlem i KPML(r) [nu har partiet bytt namn till Kommunistiska Partiet, min anm.] Kjöller beskriver livfullt och humoristiskt hur denna Ascher aldrig någonsin tyckt något annat än att varje individ självklart skall få stanna, oavsett skäl eller omständigheter. Det får man självklart tycka i vår demokrati, men att sedan ständigt bli städslad av medier som expert, blir lite väl magstarkt. Ett lite kortare migrationsfall skall vi dock citera från Kjöllers bok, nämligen det mycket uppmärksammade fallet Ganna, den gamla damen som saknade släktingar i hemlandet och där media körde en följetong om hur inhumant det var att utvisa henne. Så här kommenterar Kjöller fallet och mediebevakningen i sin bok.

Ingen media frågar efter kostnaderna för en ändrad politik, vilket man gör inom alla andra områden. man frågar efter kostnaderna för reformer inom äldrepolitiken, förskolan, skolan kriminalvården och politikerna får redogöra för finansieringen. Men de ekonomiska konsekvenserna för en ändrad politik för familjeåterförening är det i det närmaste tabu att nämna de ekonomiska konsekvenserna eller finansieringen. Kjöller konstaterar självklart att tar man pengar från ett område så måste man finansiera detta från ett annat område, eller höja skatten.

Så här beskriver Kjöller allmänna tendenser när det gäller den s.k. casejournalistiken inom migrationsområdet. Det är mycket träffande och kanske det viktigaste i hela boken.

Rapporteringen när det gäller asylärenden som avhandlas i domstol följer ett helt annat mönster än annan rättsrapportering. Såhär kan en ingress i ett avslagsärende se ut: 

”Han är oppositionell från Irak. Han riskerar att dödas om han återvänder.”

Väldigt sällan bryr sig reportern om att läsa den dom som är offentlig. Utan att kontrollera uppgiften publicerar redaktionen det som den enskilde åberopat som skäl samt domstolens utfall, och så struntar man i allt däremellan som man hade kunnat läsa i domen.

Om man jämför med annan rättsrapportering ser man skillnaden. Tänk er en man som åtalas för värdetransportrån och som säger att han var och fiskade under den tid som brottet begicks, men som får sitt alibi sönderstrimlat och som överbevisas av domstolen och blir dömd – hur skulle rapporteringen se ut för hans del. Ja knappast så här i alla fall.

”Lasse var och fiskade med sina vänner. Men hovrätten dömer honom för värdetransportrån.”

Möjligen såhär:

”Lasse döms till fem års fängelse för värdetransportrån. Hovrätten finner bevisen övertygande. Lasse nekar till skuld: Jag var och fiskade med mina kompisar.”

Kjöller beskriver också en lång rad andra fall av casejournalistik i sin bok, där viktiga bakgrundsfakta aldrig kontrollerats av journalisterna. Vi har redan nämnt fallet med kocken som förvägrades sjukersättning och där det i media startades insamlingar för att den stackars kocken skulle få mat för dagen. Vet ni varför han (Axel i boken) inte fick någon sjukersättning? Jo för att han inte enligt reglerna var berättigad till någon ersättning. Axel hade inte betalat in några pengar till sjukförsäkringen och hade deklarerat 0. Axel blev egentligen beviljad sjukersättning, men ersättningen sattes till 0 kronor.

Efter försäkringskassans beslut ändrar han så sina uppgifter, så att dessa uppgifter anpassas efter Försäkringskassans krav. Axel börjar deklarera inkomster från lämpliga perioder där han säger sig arbetat på krogar i Stockholm. Tyvärr så kollar Kjöller upp Axels blogg, och det slumpar sig så att när Axel enligt uppgifter till försäkringskassan har arbetat på en krog i Stockholm, så har han enligt sin egen blogg serverat Putin en överdådig middag i St: Petersburg. Försäkringskassan avslog Axels begäran om sjukpenning, trots stora krokodiltårar av svensk media.

Hanne Kjöller

Hanne Kjöller

Många fler fall tas upp i Kjöller bok, bl.a. om en person som far runt hela jorden och dyker, samtidigt som han slåss med försäkringskassan om att bli sjukskriven på halvtid. Personen påstår att han haft hjärnhinneinflammation trots att undersökningar visar på motsatsen. Media tar strid för mannen utan att kolla upp att han dyker på platser jorden runt eller att han faktiskt inte har haft hjärnhinneinflammation. Journalister engagerade i fallet blir mycket irriterade när Kjöller ringer upp dem och börjar ställa besvärliga frågor.

Så här beskriver Kjöller själv mycket träffande den i vårt land så vanliga casejournalistiken.

Men case-journalistiken som stannar vid den enskilda, som inte sätter berättelsen i ett sammanhang, säger ingenting om samhället, systemet eller orimliga regler. Det är mer ett slags frosseri i lidande. En variant av 70-talets socialporr.[…]

”Resultatet av denna halva journalistiska gärning blir en samhällsdebatt som emellanåt utgår från helt felaktiga premisser. Och som i sin tur blir ett demokratiskt problem. För det går inte att utkräva politiskt ansvar om man missförstått hela problembilden. Som när hela Sverige, enligt Aftonbladet, demonstrerar för att en cancersjuk man inte får sjukpenning trots en allvarlig sjukdom, när det inte är sjukdomen utan det faktum att han stått utanför försäkringen som diskvalificerar honom.

Det är ingen idé att jag upprepar Kjöllers ord här utan vi hoppas att alla som läst artikeln i framtiden alltid är uppmärksam när media tar upp enskilda fall där vi alla sitter med fuktiga näsdukar framför TV:n eller tidningen. Ställ alltid frågorna:

  • Vad är det som INTE sägs i reportaget? Finns alla bakgrundsfakta med?
  • Får motparten komma till tals? Är motparten bakbunden av sekretess eller av politiska hänsyn?
  • Vad skulle kostnaden bli om vi anpassade systemet efter det aktuella fallet? Hur skulle vi omprioritera, vad skulle vi behöva dra ned på i stället? Är det en rimlig kostnad för samhället om det aktuella fallet blir prejudicerande?

Nästa gång media tar upp ett enskilt fall och fäller mediala tårar, ställ då ovanstående frågor till er själva.

Annonser
Det här inlägget postades i Demokrati, Media, Sverige. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hanne Kjöller om offer och migrationsjournalistik i ”En halv sanning är också en lögn”

  1. Ping: Public Service och de ryska bröderna | Dissidenten Stenkvist

  2. Hans Odeberg skriver:

    Anledningen till att journalister tar upp enskilda, tårdrypande fall är nog enkel: det säljer. Långa artiklar om generella enkonomiska realiteter kan man möjligen få Magasinet Neo:s halvdussinet prenumeranter att orka läsa igenom. Tidningsläsare ska ha tuttchocker och melodram.

    Sen är det inte nödvändigtvis fel att spegla enskilda, anekdotiska människoöden, om man även lyckas beskriva bakgrunden till dem. Ta till exempel dagens reportage om tiggande rumänska romer i Sydsvenskan. Där står diverse faktarutor om vad dagens regler säger, vad gäller fri rörlighet, socialbidrag osv. Fakta och anekdoter tillsammans borde ge bränsle åt en livlig svensk debatt, med högt i tak:
    * Hur bör staten hantera europeiska arbetssökande som inte får några jobb, och därmed inte har några pengar? Skall alla garanteras svensk socialbidragsnivå – och vem tar då notan? Hur synkar vi det med resten av EU? Kommer vi förvänta oss att spanska staten ställer upp med pengar om våra ungdomar åker ned till semesterorter och misslyckas med att hitta jobb på plagerna? Eller skall en europeisk soc-nivå, lika för alla överallt, fastställas?
    * Om inte staten kan fixa det, är det dags för civilsamhället att träda in? Snälla, glöm att ge en tia till en tiggare och få en varm känsla av godhet. Om alla som vill att tiggare skall ha en trygg situation ger 5000/månad till Stadsmissionen så är däremot snart problemet fixat. Men så långt kanske inte godheten sträcker sig…
    * Rumänerna säger att de har svårt att få jobb. Nåväl: skall vi dra ned ridån för arbetskraftsinvandring, som facket vill? Eller ska vi öppna en låglönemarknad, där rumäner kan bo i Vellingefamiljers pigkammare och sköta hushållet?

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s