De nygamla moderaterna


Aron Etzler är fast stationerad i vänstern. Han har både varit med i Ung Vänster och varit med att grunda Attack. Detta hindrar dock inte att han skrivit insiktsfullt om de nya moderaternas skenbara omvandling från ett hopplöst överklassparti till ett stylat och strömlinjeformat parti som gått hem i stugorna hos alla de med Villa, Vovve och Volvo. Den brännande frågan är hur mycket av moderaternas politik som egentligen förändrats sedan dagarna då Gösta Bohman liberaliserade partiet och vände sig bort från en hel del gamla konservativa värderingar. Klart är att liberaliseringen under Reinfeldt fortsatt, kanske av rent ekonomiska skäl. Det skulle ha varit omöjligt med alla skattesänkningar, samtidigt som man behållit en stor del av välfärdssystemen och dessutom ägnat sig åt en extremt generös immigrationspolitik, utan att ha urholkat t.ex. försvaret och järnvägsunderhållet.

Etzler

Etzler

Det Etzel menar är i alla fall att Reinfeldt lyckades, där Bo Lundgren fullständigt misslyckades, fast de båda i princip hade samma sakpolitik. Hur är detta möjligt? Först kan vi konstatera att vi knappast uppfattar Lundgrens politik densamma som Reinfeldts, det är en fingervisning om hur väl De Nya Moderaterna har lyckats. Det Etzler menar att moderaterna har gjort är att först neutralisera inarbetade negativa föreställningar eller associationer om partiet. Reinfeldt med kompanjoner har förutsett vilken kritik som skall komma och vilka svaga punkter partiet faktiskt har för denna kritik. Det kan t.ex. röra sig om föreställningen om M som ett överklassparti. Man neutraliserar det genom att föra fram De Nya Moderaterna som ett Det Nya Arbetarpartiet. Det var därför man i princip förbjud valarbetarna i inför valet 2006 att bära för tunga guldsmycken.

Huvudbudskapet var sedan att föra fram M som ett parti för hela Sverige i allmänhet och alla som arbetar i synnerhet. Inom begreppet ”alla som arbetar” ryms självklart moderaternas gamla väljargrupper likväl som städare och sopåkare. På så vis neutraliserade man moderaternas association som ett parti för speciella intressegrupper ”särintressen”. Därefter tog man sig ann uppgiften att omförpacka sina budskap som i debatten fått en negativ klang, till helt nya budskap i helt nya förpackningar. Bo Lundgrens ”skattesänkningar” blev i stället ”jobbskatteavdrag”. Det belastade begreppet ”privatiseringar” blev till ”mångfald”. Man får säga att de lyckades mycket bra med sin omförpackning. Vissa gamla förslag som uppfattats omöjliga att förpacka om och som aldrig gått hem i folkdjupet övergav man helt enkelt. Exempel på det är turordningsreglerna och vissa av fackets rättigheter. Dessa förslag saknar större betydelse för Reinfeldt och hans nya medarbetare, om det samtidigt innebar att de kunde erövra regeringsmakten och få igenom sina andra omförpackade tyngre förslag. Så här skriver Etzel i sin bok om Reinfeldts inställning.

Men Reinfeldt hade inte mycket till övers för de andra borgerliga partierna, allra minst Folkpartiet, som han betraktade som medhjälpare till Socialdemokraterna. När han skapade en mjukare framtoning för Moderaterna var det inte för att göra reträtt. Han tänkte inte ge upp någonting.

Nej i princip har inte Reinfeldt givit upp några tyngre moderata politiska frågor alls. Skattesänkningar och privatiseringar har genomdrivits med stor frenesi. Arbetskraften har inom många områden blivit billigare p.g.a. den fria rörligheten och de uppluckrade reglerna för arbetskraftsinvandring.

Moderaterna får det dock allt svårare när alla gamla förslag redan är ”ompackade”. I dagarna såg vi ett obegripligt förslag om att regeringen (om den sitter kvar) skall ta bort skattelättnader för pensionssparare. Borg vill ”styra om” pensionssparandet till en helt annan sparform. Ingen valfrihet här således, samt höjd skatt. Att regeringen tydligen accepterar och offrar näringar som lastbilsbranschen på den fria rörlighetens altare har vi med bedrövelse konstaterar. Men tydligen kan moderatledningen gå ännu längre. Enligt Expressen tänker sig Borg ett Sverige i princip utan jordbruk. Trots en mjukare framtoning, trots all ”omförpackning” så kan moderaterna gå hur långt som helst i sin liberala dröm. Ett rent skräckscenario för vårt land tonar fram där inte bara Folkhemmet, utan hela vår nationella struktur hotas.

VagnarFör att finansiera hela moderaternas program med sänkta skatter, välfärd, och en kostsam immigration har man fram till nu tvingats dra in resurser för försvaret och järnvägsunderhållet. Nu har man dock kommit till en punkt när det inte går, eller är politiskt möjligt att mjölka så mycket mer ur att dra in resurser för ”särintressen”. Lågkonjunkturen verkar bita sig fast och vid horisonten skymtar höjda oljepriser. Snart kan det bli allvar.

misar

Den (ny)liberala visionen börjar visa sig i vårt samhälle. Vi ser tiggare och kåkstäder växa upp runt storstäderna i vårt land. De som reagerar på denna förslumning anklagas ibland för ”ge sig på en svag grupp”, när det i själva verket är hela samhällsutvecklingen många ställer sig frågande inför. Människor som har växt upp i ett samhälle utan kåkstäder och tiggare, får det svårt att se positivt med en utveckling där tiggare och kåkstäder blir ett naturligt inslag i miljön. Med tiden kommer medborgarna att vänja sig vid kåkstäder och tiggare överallt. Då kan nästa steg tas i den nyliberala omdaningen.

Annonser
Det här inlägget postades i Alliansen, Ideologi - politik, Sverige. Bokmärk permalänken.

En kommentar till De nygamla moderaterna

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s