Sagomodellen och andra journalistiska knep


Varför skriva om mediekunskap? Ofta upplever systemkritiska grupper, de som är emot dagens immigrationspolitik och de som anses ”anti-PK” att medierna och journalistkåren är direkta politiska motståndare. Även om många journalister inte själva ser sig på detta vis, är det uppenbart för opartiska betraktare att det ligger mycket i kritiken av medierna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den största effekten av mediernas politisering är dock inte de direkta angrepp de riktar mot systemkritiska grupper, det är sannolikt en effekt i avtagande dessutom. Den största effekten av mediernas politisering är sannolikt den grindvakt-funktion de utövar på de etablerade partierna. Ve det parti som ändrar sin politik i riktning mot den systemkritiska agendan. För att kunna bedöma och avslöja vad journalister och medier gör är det dock nödvändigt med ett minimum av kunskap om de mediala aktörerna. Vi kan inte bara kritisera media utan att ha någon kunskap om den.

 

Sagomodellen

Vad har gått snett med dagens journalistik och dagens medier i vårt land? Det försöker Ann-Marie Åsheden ge ett mycket snabbt och kort svar på i hennes skrift (vill inte kalla det bok) ”Genomskåda medielogiken”. Enligt Åsheden så började mediernas enorma makt på 60-talet när journalistkåren vägrade vara mediernas lydiga knähundar och fick för sig att politikerna skulle granskas. Paradexemplet på detta var den klassiska intervjun med Tage Erlander om hur ett ungt par skulle bära sig åt för att skaffa sig en bostad i Stockholm. Det var själva startskottet för journalisternas självständiga ställning gentemot makten.

Med tiden upptäckte medierna och journalistkåren vilken oerhörd makt de verkligen ägde. De kunde både avsätta ministrar och styra den politiska dagordningen. I samband med detta slog TV igenom och blev var mans egendom, vilket självklart spelade roll i sammanhanget. Journalistiken och mediernas maktgenombrott skedde också under 60-talet, när en enorm vänstervåg drog igenom hela västvärlden. Alla var ”vänster” av någon slags schattering, så även journalistkåren självklart.

Vänsterperspektivet blev en mall, både i journalistutbildningen och i den diskurs journalister arbetade efter. Denna mall innebar att alla reportage utgick ifrån att verkligheten skulle skildras utifrån den svagares perspektiv, oavsett om det fanns andra relevanta perspektiv. Det som inte passade in i mallen filtrerades bort, och verklighetsskildringen blev självklart ensidigt belyst. Denna mall användes i princip jämt och under lång tid (fortfarande) så att den inympades i journalisternas hjärnor. Det blev en plikt för alla journalister att ”ställa sig på de svagares” sida. Det ursprungliga uppdraget att ”skildra verkligheten ur folks perspektiv”, byttes alltså ut mot ”ställa sig på de svagares sida”. Därmed försvann objektiviteten och konsekvensneutraliteten.

AA040013

Kommersiella medier måste sälja för att överleva, det är villkoren som obönhörligt gäller på mediemarknaden. För att sälja så mycket måste tidningarna locka läsare, expressen måste locka människor att välja deras tidning framför Aftonbladet. Det redaktionerna kom på främst under 80-talet var att dramatisera sina historier för att locka läsare. Ola Olsson var en dramaturg som under detta decennium städslades av redaktionerna landet runt för att lära ut knepen att locka läsare. Det Olsson lärde ut var det vi kan kalla ”sagomallen”. Denna mall innebär att berättelsen skall ha en huvudperson (personifiering), en renodlad handling där man skalar bort allt som ger nyanser, en konflikt som är så svart-vit som möjligt. Dessutom skall det självklart förmedlas en sensmoral. Personporträtten skall vara onda eller goda. På detta sätt är alla sagor och myter uppbyggda sedan historiens gryning, och det fungerar än i dag. Självklart skall de bästa historierna innehålla David mot Goliat-temat. Den lilla människan, mot den starka men onda.

Sagomodellen säljer lösnummer, men tyvärr påverkar den innehållet också. Både människor och olika företeelser framställs som entydigt onda eller goda. Allt som talar emot den entydigt svart – vita bilden sållas bort. Komplicerade sammanhang och nyanser försvinner.

Det som skiljer sagomallen från vänstermallen är att vänstermallen är en ren åsiktsmall och sagomallen är en metodmall. Som alla kan förstå så passar sagomallen utmärkt bra ihop med vänstermallen. Sagomallen kräver Davids kamp mot Goliat, och vad passar bättre in i vänstermallen än en utsatt människa som då blir David. Sagomallen växte ihop med vänstermallen och hela konceptet överlevde därför 80-talets högervindar, dessutom var ju fortfarande en försvarlig del av journalisterna fortfarande till vänster rent politiskt.

Nackdelen med att medierna använder sig av sagomallen är att verkligheten konsekvent blir felaktigt beskriven. Vi har också ett samhällsklimat där politiker och partier har oerhört svårt att stå emot kraftfullare mediestormar. En enskild pensionär från Ukraina, som vägras uppehållstillstånd kan media skapa en fullskalig opinionsstorm för, där varenda TV-tittare tar parti för ändrade regler. Detta utan att alla aspekter kommer fram eller vad det får för långsiktiga konsekvenser. Inte heller dryftas vad som är rimligt och rätt ur ett mer nyktert perspektiv. Ve den som anmäler avvikande åsikt om den stackars pensionären, den förvandlas snabbt enligt mediedramaturgin till ondsint skurk.

Andra effekter av den typ av journalistik som beskrivits här är att förtroendet för medierna och journalisterna har rasat i botten. Undersökningar har visat att journalistkåren är den yrkeskategori som hyser lägst förtroende bland alla yrkeskategorier. Allt har sitt pris. Åseheden tar i slutorden upp den kanske värsta effekten av den undermåliga journalistik som beskrivits här, dessa effekter äger rum trots att de dramaturgiska knepen kanske avslöjats av konsumenterna. Så här skriver Åsheden.

Sagans förenklingar tycks appellera till en djup mänsklig önskan att livet skall vara enkelt och lättbegripligt, att det skall finnas enkla lösningar på svåra problem. De stereotypa karaktärerna väcker djupt liggande, ofta omedvetna känslor och instinkter. Många får alltså sina världsbilder bekräftade när medierna skildrar verkligheten genom sagomallens raster. De kan identifiera sig. Det känns bra inuti dem.

 

Grävande journalistik – Nils Hansson

För att bekanta oss med vilken inställning journalister kan ha och vilka principer de arbetar efter tar vi med lite från boken ”Grävande journalistik” av Nils Hansson.

Twitter

Mikrobloggen Twitters betydelse för grävaren vet vi inte än. Men eftersom alltfler makthavare, inte minst politiker, “twittrar”, ska givetvis även detta verktyg utnyttjas. Vem vet vad en riksdagsledamot “twittrar” klockan halv två på natten i en utländsk hotellbar? Det krävs inte alltid ens 140 tecken för att avslöja en hemlighet. En sökning på Twitter bör därför ingå i rutinen vid granskning av en makthavare. Ett svenskt alternativ är Bloggy. Även här måste du själv bli medlem för att kunna söka.

Facebook

Alla reportrar bör vara med i Facebook, om inte annat så för att ta vara på en utmärkt möjlighet att finna källor. Och hittar du en person hittar du även andra som han eller hon är vän med och som kan vara potentiella källor. Granskar du en makthavare får du en inblick i dennes personliga nätverk.

Att besöka en persons sida kan vara som att titta in i en privat dagbok och ett fotoalbum. Så öppna är många människor på Facebook att även den som inte är accepterad som “vän” kan få insyn i det mest privata. Och du kan titta in utan att personen får reda på det. Du kan söka på personens namn eller e-postadress, vilket ger större precision.

Sociala fora

Exemplet visar på vilka möjligheter nätet erbjuder att få tag på människor och dra nytta av deras kunskaper. Det är viktigt att ha en genomtänkt strategi innan man ger sig in i de sociala nätverken.
Vad krävs för att passa in i mönstret? En person som är uppenbart okunnig väcker bara irritation. Att “lurka” (vara passivt observerande) anonymt i ett forum är ett bra sätt att närma sig en grupp för att lära sig på vilken nivå samtalen förs, vilka termer som används och – inte minst – identifiera potentiella källor. Om gruppen har ett sökbart arkiv kan det vara en bra möjlighet att komma ikapp. Och istället för att gå ut öppet i forumet kan man kontakta moderatorn, om en sådan finns, för att få hjälp eller kontakta enskilda deltagare.

En nyckelfråga: Ska jag uppge att jag är journalist?
Att direkt dyka upp som journalist och ställa frågor kan få samma effekt som att klampa in på ett föreningsmöte i den verkliga världen. Det är ofta säkrast att “lurka” först. En frestande lösning kan vara att segla under falsk flagg, utge sig för att vara någon man inte är. Men det är en sista utväg. Samma restriktiva förhållningssätt ska gälla[…]

Fienden lägger pussel_small medium

Ta fram hemliga uppgifter

Sekretess innebär förbud att röja uppgift, muntligen eller genom utlämnande av handling. Tack vare meddelarfriheten kan tjänsteman dock bryta mot sin tystnadsplikt och muntligen lämna de flesta hemliga uppgifter till journalister.

Se det som en utmaning att få ut alla uppgifter och handlingar du behöver – även de hemliga. Försök gå runt sekretessen. Här får du tips om vägarna.

Annonser
Det här inlägget postades i Media, Sverige. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Sagomodellen och andra journalistiska knep

  1. Stenkvist skriver:

    Vill också påpeka att en del av de knep som journalisten Nils Hansson tipsar om också använts i gott syfte, som t.ex. att frikänna felaktigt dömda personer etc, etc.

  2. Stenkvist skriver:

    Tack Olli! Mina vänner kan nog vittna om ett tämligen häftigt humör. Men i politiska sammanhang blir jag arg lika lite som soldater i strid blir arga 😉

  3. Olli Rein skriver:

    Stenkvist jag vet snart inte vad en trevlig debatton är, när man läser om det du skriver här, men trots all skit du gräver fram blir du aldrig arg, åtminstone inte utåt. Är trött idag, så jag kopierar ditt inlägg som jag vill läsa i flera omgångar, för att inte missa någon detalj du skriver om. Du är rätt ofta en krävande skribent, men på ett sätt som gör det svåra lätt. Den här texten bör läsas av alla Bloggare och insändarskribenter. Jag tänker dock inte återge den i sin helhet, det har du kanske många som gör åt dig, precis som jag har Silobreaker, som jag kan rekommendera.
    Tack Robert för en glimrande rapport från overkligheten.

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s