Hur man skapar en ”kritikerstorm”


I Resumé står det att en etikett för fruktjuice ”fått stor spridning på sociala medier”. Så här skriver de om etiketten. ”I sociala medier gör det flesta kopplingen mellan -Unike Jimmie we love all fruit– [sic!] och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.” Vilket självklart är hela poängen, att ge SD och Åkesson ett litet tjyvnyp. Hur stor spridning har då denna etikett, som bara finns i ett enda exemplar, fått i de sociala medierna? Ja, på twitter fanns det fyra tweets om denna etikett, varav en av dessa innehöll en tråd. Är det vad Resumé kallar ”stor spridning”?

Froosh

Det här vara bara ett litet exempel av alla de ”stormar” som media basunerar ut. Ett annat lite mer komplext fall var när Stefan Löfvén skrev på sin Facebook-sida om Mellanösternkonflikten. I kommentarerna efteråt fanns det faktiskt många som var kritiska till uppdateringen. Inlägget uppfattades som ett försvar av Israel, fast det enda konkreta Löfvén sade var att Israel har rätt att försvara sig, vilket faktiskt alla länder och folk har. Det är bara att vända på påståendet för att se det självklara i Löfvéns påstående, ”Israel har inte rätt att försvara sig” eller ”Palestinierna har inte rätt att försvara sig”. Låter det absurt?

Det var faktiskt en mängd kritiska kommentarer efter Löfvéns uppdatering, men det var ännu fler ”likes”. Varför rönte inte detta någon uppmärksamhet? Varför lyftes bara de kritiska kommentarerna fram, och betecknades som en ”kritikerstorm” av t.ex. SVT? Kan man ana att journalisterna speglade sina egna högst personliga åsikter genom att uppmärksamma en ”kritikerstorm”?

Efter att ha följt rapporteringen av diverse ”stormar” på de sociala medierna märker man att en orimligt stor del av stormarna hyser samma uppfattning som den politiskt korrekta diskursen, och således ”stormar” mot det politiskt inkorrekta. Alla ”stormar” åt motsatt håll, mot den politiskt korrekta paradigmen, verkar förbigås med tystnad. Sjävklart spelar det roll vilka personer man råkar ha i sitt aktuella flöde av sociala kontakter, men tendensen är så stark så att det duger inte som enda förklaring. Dessutom är det lika stor chans att journalisterna har ett selektivt flöde som någon annan.

I boken ”Lögn, förbannad lögn och journalistik” skriver journalistutbildaren Anders R Olsson så här.

Åren kring 1990 vidgades också journalisternas funktion i samhällsdebatten genom att de själva började få tycka alltmer öppet.

Nu finns det ändå gränser för hur skamlöst journalister kan deklarera sina egna åsikter på nyhetsplats innan många läsare börjar reagera. SVT kan inte skriva ”Löfvén är en sopa, som påstår att Israel har rätt att försvara sig” eller ”Ha, ha, titta vilken kul etikett, där fick han allt Jimmie”. I stället uppmärksammar man väl valda episoder ur de sociala medierna. Detta samtidigt som man noga undviker andra strömningar på nätet. Det är därför ingen etablerad media kommer att uppmärksamma den relativt kraftiga reaktion mot att den unga Jonna Sima, som rimligen själv har högst begränsad erfarenhet av både fackföreningar såväl som fast löneanställning, tycker det är självklart att SD skall uteslutas ur LO-fack. Detta trots att en del mycket kända krönikörer denna gång stämt in i den kraftfulla kritiken. En annan reflexion är att just personer från vänsterkanten som ofta anser att snart sagt allting skall betecknas som ”mänsklig rättighet”, just när det gäller SD vill snäva in vad som skall gälla under detta begrepp.

Annonser
Det här inlägget postades i Media, Politisk korrekthet. Bokmärk permalänken.

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s