Några kommentarer angående Suhonens bok ”Partiledaren som klev in från kylan”


Jag såg att någon skrev på twitter att Daniel Suhonen är ”den sista socialdemokraten”, samtidigt som jag läst ungefär halva boken ”Partiledaren som klev in från kylan”. Det torde vara uppenbart får de flesta sansade politiska bedömare att Alliansen, mycket i kraft av sin sammanhållning och regeringsinnehav har ett problemformuleringsföreträde, därav kommentaren på twitter. Talande är att rädslan för att beskrivas som ett ”bidragsparti” styrde Juholts korta tid som partiledare och det var en stark intern opinion från Sahlins gamla gäng som hela tiden drev på för att S inte skulle hamna i den fållan. När så Juholt till sist backade från en expansiv politik, mycket beroende på Borgs starka förtroende som finansminister, så angrep samma falang som tidigare varnat för ”bidragsparti” Juholts budget från vänster. Var det en plan uttänkt redan från början så måste man säga att här hamnar till och med Machiavelli i lä. Förmodligen såg Sahlinfalangen en öppning och tog chansen i flykten.

Håkan Juholt

Håkan Juholt

 

Mycket av Suhonens berättelse handlar om maktspel och intriger. Olika falanger slåss om makten inom partiet. Det är precis vad som förmodligen sker i alla partier från och till. Det är när partierna minskar och tappar mandat konflikterna blossar upp som mest och de riktigt slipade knivarna tas fram. Inom socialdemokraterna har det alltid funnits en högerfalang och en vänsterfalang, ända sedan August Palms dagar har konflikten mellan vänster och höger understundom blossa upp, mer eller mindre intensivt. Det är inte så enkelt att det bara finns en vänster och en höger. Vi har också en vänster i ekonomisk politik precis som en värderingsmässig vänster, och samma schatteringar till höger. Häri ligger hela nyckeln till den väg Socialdemokraterna kan ta eller inte kan ta. (S) skulle mycket väl kunnat gå till vänster utan att bli ett ”bidragsparti”, det beror ju på hur man går till vänster.

Förmodligen är det omöjligt att orientera sig framåt, om man inte gjort en helhetsanalys av historien, nuet och framtiden. Historiskt har Socialdemokraterna aldrig varit för den massinvandringspolitik de för nu. En politik som tjänar syftet att sänka lönekostnaderna för företagen och öka konkurrensen mellan arbetstagarna. I själva verket är dagens politik en enda stor seger för den gamla högern. Så småningom slår kostnaderna för den oansvariga immigrationspolitiken igenom och gör hål i statsbudgeten, vilket väl var exakt vad Reinfeldt sade i sin numera berömda sommartal på Norra Bantorget. Suhonen betecknar sig själv som marxist, men då borde han kanske göra en marxistisk analys av folkomflyttningspolitiken. Kanske är Suhonen den sista socialdemokraten, men han skulle inte behöva vara det om socialdemokraterna bara gjorde en ordentlig analys.

Daniel Suhonen

Daniel Suhonen

Självklart är Suhonens bok en partsinlaga. Alla Juholts tal var sensationer och misstagen var olycksfall i arbetet, och utnyttjades hänsynslöst av motståndarna inom det egna partiet. Det är bara så att det är ganska normalt med inre spänningar inom ett stort parti. De flesta misstag stod Juholt själv för, även om den mediala omfattningen av affären med Juholts redovisning av sin övernattningsbostad väckte förvåning t.o.m. i luttrade sverigedemokratiska led. Suhonen påpekar att det är svårt för en partiledare att göra sig själv rättvisa utan en fungerande stab, där många som ändå jobbade i staben var stadigt placerade i ”Monaland”. Suhonen har helt rätt, men det första Juholt borde ha gjort var nog att bygga upp sin egen fungerande stab, vilket han försummade. Suhonen påpekade att många verbala misstag skedde i ett tillstånd av utmattning. Utan tvekan var det så, men här måste helt enkelt en fungerande stab till som lastar av partiledaren. Dessutom måste det finns folk i staben som säger ifrån och påpekar – att nu är det dags för rast vila. Det fanns ingen sådan bland Juholts medarbetare. En utmattat partiledare blir självklart ett lätt offer för skarpa journalister.

Intressantast i Suhonens bok, för en utomstående, är ändå den ideologiska förvirring man kan skönja bakom alla intriger och strider. Svaret för att inte riskera blir stämplad som ett ”bidragsparti” är som boken beskriver bara ett, att kliva till höger. I själva verket finns det massvis med svar på hur man tacklar en attack om ”bidragsparti”, svaren ser man inte för att man börjat i fel ända. Först måste ett parti (alla partier) formulera vad man egentligen vill, hur vill man fördela pengarna? Vad är fel? Vilken vision ser man framför sig? Vilka grupper vill man gynna? Vill man gynna någon grupp, måste man ta fighten med att en annan grupp får det åtminstone lite sämre. Väljarna accepterar det om man för fram sin politik på ett ärligt och rakt sätt. Hade juholt eller andra inom socialdemokratin gjort färdigt sin framtidsanalys innan man skissade på sin budget hade nog mycket sett annorlunda ut. Även om Juholts berömda ”yvighet” hör till hans personlighet och inte går att göra något åt.

Annonser
Det här inlägget postades i Ideologi - politik, Socialdemokraterna, Sverige och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Några kommentarer angående Suhonens bok ”Partiledaren som klev in från kylan”

  1. Georg Stigenfeldt skriver:

    Socialdemokraternas största satsning, -ökad invandring!
    Kostnad i budgeten: ca 17 Miljarder Kronor. Detta gör att jag som väljare av SD gärna ser att man agerar emot detta fullständiga vansinne genom att inte acceptera budgeten. Om så medelst nyval.

  2. Mats skriver:

    Har för mig när Sahlin valdes att det inte fanns någon annan som ville bli partiledare. Det fanns ingen i toppen som kändes som rätt att överta ledarrollen. Och så känns det med nya moderaterna nu också, det finns ingen där som känns som en given efterträdare till Reinfeldt. Kinberg Batra känns som en nödlösning. Jämför med SD där det känns som att Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof skulle vara väldigt bra kandidater alla tre. Fast nu är ju Jimmie Åkesson ett injobbat varunamn som har hunnit bli väldigt populär speciellt bland de nya väljarna som SD fått. Så pass att det kan bli lite osäkert hur bra det skulle gå för SD vid ett nyval.

  3. Mats skriver:

    Falangbråk har ju varit ”extremhögerns” paradgren i Sverige, jag brukar tona ner mina kunskaper runt det när jag skriver något om ”extremhögerns” historia i Sverige. Och lite sånt ser vi spår av än idag, bara än mer destruktivt idag. Ett exempel är när Pär Öberg från svenska motståndsrörelsen kuppar sig in på ett sverigedemokratiskt mandat i Ludvika. Pär Öberg är inte bara radikal nationalist, han är också medveten om hur skadlig invandringen har varit för både Sverige och Europa de senaste 30 åren. Vidare vet han också att vi står inför en katastrof just nu, han är minst lika påläst som jag. Är det med bakgrund av det verkligen vettigt att motarbeta ett parti som kan ändra på detta inom den tidsram det handlar om?
    Vad jag menar är att det är fruktansvärt destruktivt att driva en linje som kommer att säkra den utveckling av invandringen som han själv är medveten om och som han själv vet kommer förstöra livet både för honom och miljontals andra svenskar. Stefan Jacobsson, partiledare för SvP, och närstående Pär Öberg i åsikter har i en intervju sagt att vi [Sverige] står inför en katastrof. I intervjun vinnlägger han sig om att låta trovärdig för den stora massan genom att avdramatisera sitt uttalande men ändå behålla udden. Tydligen har han inte lyckats övertyga Pär Öberg.
    Jag vet att det finns många människor som tycker som Pär Öberg (ungefär alltså) men som har lagt sitt tyckande åt sidan och röstar på SD eftersom de lever i verkligheten, och det gör egentligen Pär Öberg också.
    Svenskarnas parti femdubblade sitt stöd i valet jämfört med förra och fick 4000 röster. Men även om de femdubblade i nästa val så kommer de inte att kunna vända utvecklingen, 20.000 röster räcker inte till nånting. Pär Öberg och likasinnade tycker naturligtvis att jag har fel och SD bara bromsar folkbytet så det går lite långsammare med samma resultat. Men skillnaden att göra det eller spoliera chansen att göra det är milsvidd. Lyssna på era egna prognoser om invandringen.
    Invändningar mot resonemang brukar gå ungefär så här ”ok, vi är alltså en omöjlighet. För 20 år sedan så ansågs SD vara en omöjlighet”. Ja, men det viktiga är vad som händer inom de närmaste 8 till max 12 åren, inte om eventuellt 20 år. Jag menar naturligtvis inte att ni skulle gå med i SD, era åsikter platsar inte där och jag vet att med er inställning skulle ni kräkas över er själva om ni gjorde så. Man jag menar att det är fel att motverka den enda kraft i riksdagen som överhuvudtaget kommer att påverka utvecklingen de närmaste 8 till 12 åren.

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s