Media som inkvisition


Under fredagen hade jag svårt att svara i telefon. Det ena mötet avlöste det andra, antingen det var planerat eller oplanerat. När jag väl tittade i telefonen hade jag ett meddelande i svararen. Det var en kvinna som barskt meddelade att om inte jag (vi i SD) med det snaraste avsatte hennes moster som styrelsemedlem i en SD-styrelse, så skulle hon genast vända sig till media med hela historien. Orsaken till att vi skulle ”stryka” kvinnans moster var att kvinnan bedömdes vara senildement. Jag fick dock inget namn på kvinnan så jag skulle kunna kontrollera hennes mentala status. Vi kan alla se Expressens rubriker framför oss. I brödtexten skriver en indignerad David Baas om hur SD tillsätter senildementa människor i sina styrelser, mot deras vilja (som om vi skulle vilja befolka våra styrelser med senildementa människor, som dessutom inte delar vår politiska inriktning).

Det behövs ingen djupare analys för att förstå hur rubrikerna lika gärna skulle kunna se ut om vi levde i den bästa av världar, ”SD avsätter styrelsemedlem p.g.a. obekräftade uppgifter om senildemens, Expressen har inte kunnat styrka att styrelsemedlemmen verkligen är senildement. Inte heller finns det något läkarutlåtande som styrker detta”. Jag kan självklart varken avsätta eller ”stryka” någon styrelsemedlem, eftersom vi lever i en demokrati där styrelser väljs på årsmöten. Men det intressanta är dels att vi svårligen skulle kunna tänka oss att Baas driver det senare scenariot, men mycket väl det första. Vår uppfattning om medias roll som oberoende granskare av makten där konsekvensneutralitet råder som grundlag, har därmed fått sig en liten törn. Dels slås vi av med vilken självklarhet den uppringande kvinnan använder sig av media som hot och verktyg. Det är som om jag skall darra av skräck, likt religiösa dissidenter under inkvisitionen, så fort kvinnan nämner ”annars går jag till media”.

Drevet 800 (2) 2

Det riktigt allvarliga är att vi misstänker att media spelar samma roll som inkvisitor när det gäller de politiska riksdagspartiernas inställning till migrationspolitiken. Oerhört många medlemmar i de gamla riksdagspartierna anser att vi måste börja diskutera eller rent av begränsa det Billström oförsiktigt nog kallade ”volymer” i immigrationspolitiken. Kommunalråd för både M och S har klämtat i larmklockan. Sist vi hade en liknande immigration så införde Socialdemokraterna det så kallade ”Luciabeslutet”, vilket innebar totalstopp för all immigration, undantaget kvotflyktingar. Alla inser att det varken finns bostäder eller arbete för de som nu vill bli nya medborgare i vårt land. Talet om en ”berikande immigration” sägs med allt lägre stämma och mindre patos. Varför svänger inte de gamla riksdagspartierna i frågan? Ett av svaren är att alla vet att det på otaliga redaktioner runt om i landet sitter mer eller mindre (ofta mer) rabiata krönikörer och ledarskribenter som ser en volymiös immigration (antingen det rör sig om flyktingar eller andra) som enda tecken på humanism. Dessa skribenter sitter som veritabla vakthundar över migrationspolitiken, redo att kasta sig över den rikspolitiker som på minsta sätt avviker från den rätta läran. Häri ligger skribenterna inte efter de gamla jesuiterna i skoningslöshet och fanatism.

Problemet är att varken krönikörer eller ledarskribenter har något egentligt demokratiskt mandat att luta sig mot. De kan bara behålla arbetet eller bli avskedade. De är inte folkvalda, de representerar tidningens ägare och styrelse, ingen annan. Problemet är att dessa journalister, vars överrepresentation på Södermalm är manifest, inte är en avspegling av någon folkvilja. Det förhåller sig snarare precis tvärtom. Meningen var att media förbehållslöst och konsekvensneutralt skulle granska makten, inte utöva ren politisk makt.

De gamla riksdagspartierna måste någon gång ta fighten med dessa ledarskribenter och krönikörer. De måste självklart ha en strategi för hur de skall bemöta stormen, uthålligt och ihärdigt. De har mandat och politiska tjänster att vinna. I själva verket har SD gått fram i val efter val, i ständig medial motvind. Exakt vad är egentligen problemet? Vill jag att övriga partier skall ta mandat från SD? Självklart inte, risken är dessutom minimal. Men jag vill att debattklimatet och samarbetsklimatet förändras. Jag vill inte att diverse krönikörer sätter den politiska agendan, det skall folkvalda göra. Och jag vill att Sverige som nation för en vettig politik på alla områden om det så gäller skolpolitik, immigrationspolitik eller försvarspolitik. På lång sikt tjänar vi alla på ett debattklimat utan någon inkvisitor.

140561_13_0405_02

En annan orsak till de gamla riksdagspartiernas obegripliga inställning i immigrationsfrågan kan vara något så simpelt som prestige. Författaren Göran Hägg sade under hösten i en Nyhetspanel att både M och S med all säkerhets skulle dragit åt immigrationspolitiken om det inte vore för SD. Det kan inte innebära något annat än att ren prestige spelar in i det hårdnackade motståndet mot att se verkligheten i stället för kartan. Nu kan varken Hägg eller jag veta vad som rör sig i huvudet på diverse partistrateger i andra partier, men det finns indikationer på att det mycket väl kan vara så som Hägg sade. Att låta prestige styra politiken före landets väl och ve är i det närmaste oförlåtligt. Ett sådant handlande skulle innebära att barnsliga känslor styr över det som gagnar befolkningen och väljare. För ett sådant beteende finns det knappast någon ursäkt för.

Annonser
Det här inlägget postades i Immigrationspolitik, Media. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Media som inkvisition

  1. Erik skriver:

    Media måste få förhållningsregler. Låt mig berätta varför:

    De har stor makt i samhället och därför:
    Måste de bestå av en välbalanserad grupp -Inte slagsida åt t.ex. vänster som idag.
    De skall omedelbums bli av med presstödet om de gör annat än sitt uppdrag. T.ex politisk aktivism o dyl som att försöka sabotera demokratin.

  2. B-E Johansson skriver:

    Karin Petterssons ledarkrönika är väl välkänd vid det här laget, men jag nämner den ändå. Den kör precis i det spår som Stenkvist belyser
    http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/karinpettersson/article19856320.ab

  3. Mats skriver:

    Fast media var duktigare på att mörka före internets tid.

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s