Till försvar för fredens religion


Det är vanskligt att uttala sig om religioner utan att vara religionshistoriker eller annan typ av religionsexpert. Även med mina mycket små kunskaper om religioner torde ett par saker vara ganska uppenbara. Ingen religion kan sägas vara ”fredens religion” eller för den delen ”krigets religion”. Religioner är just religioner, oerhört komplexa ideologiska system som med en påfallande historisk skiftning som innehåller både aggressiva och passiva tendenser. Historiskt sett är det omöjligt för både mig och andra som inte är extremt inlästa på religionshistoria att avgöra vilken religion som utmärker sig åt vilket håll. Med bakgrund av min ytterst rudimentära skolutbildning i ämnet skulle jag gissa att buddhismen och taoismen närmast aspirerar på ”fredens religion”. En något mer krigisk religion är ju asatron, som dock är kemisk ren på alla krav gällande konvertering av ”icke troende” samt spridning av religionen rent geografisk. Vi ser redan här hur problemen tornar upp sig och hur oerhört komplext en rättvis bedömning skulle vara.

Aasgaardreien

Aasgaardreien

I dag råder det inget tvivel om vilken religion som framstår som den mest expansiva för att inte säga aggressiva. Det är islam. Själv som agnostiker med en dragning åt asatron och taoismen lägger jag varken känslor i detta eller någon värdering (se ovan om asatron). Jag vet att många människor gör just detta, men jag gör det inte. Det räcker med att googla 1 minut så får jag upp detta, Expressen, SvD samt DN. Det här är rubrikartiklar från vår gammelmedia (inte Avpixlat eller Fria Tider) i dag söndag kl 9:11. Vi har den senaste veckan genomlidit dramat i Paris där förövarna skrekAllahu akbar” när de sköt ihjäl serietecknare. Vi har den Islamiska Statens framfart där de skär huvud av människor på löpande band. Vi har Boko Haram som just i dagarna kanske mördat 2000 bybor. Vid en samlad bedömning (OBS!) framstår islam som den i dag mest aggressiva religionen. Detta är min bedömning och gör Veronica Palm en annan bedömning bör hon gå ut med den till sina väljare, i stället för att göra båda barnsliga och kanske taktiska okynnesanmälningar.

Detta är en samlad bedömning av hur religionerna framstår i dag. Det innebär inte att en majoritet av alla muslimer i Europa eller Sverige på minsta sätt står bakom vansinnigheterna vi här beskrivit. Jag är tvärtom säker på att så icke är fallet. Många mer ”normala” muslimer mår tvärtom mycket dåligt i dag eftersom det på ett symboliskt plan s.a.s. stänker blod även på dem. Utan att vara experten här är min gissning att en majoritet av Sveriges muslimer känner lika stor avsky mot vansinnesdåden i Paris som vi icke muslimer.

Vad är då själva grundproblematiken? Är det inte själva religionen islam i alla fall? Jag är inte så säker på det. Kristendomen har ju historiskt varit en ganska expansiv religion får man ändå säga. I dag är det rentav en mesig rörelse där Svenska Kyrkan, om de tvingades välja mellan Jesus och vår moderna gud, den Politiska Korrektheten, skulle lida oerhörda kval inför beslutet. Den enda rörelse Svenska Kyrkan visat någon som helst aggression mot är Sverigedemokraterna, låt vara med desto mer emfas. Frågan om religioners världsliga uttryck är historiskt bunden och oerhört komplex. Den är beroende av många omvärldsfaktorer som aktuella ledare, välstånd, integrering/utanförskap. Jag lämnar därför svaret ödmjukt därhän.

Den förre riksdagsledamoten (S) Nalin Pekgul ger viktiga ledtrådar till den uppenbara radikalisering som just nu sker i våra förorter i sin bok ”Jag är ju svensk”. Barn till moderata sekulära muslimer radikaliseras i ett historiskt och kulturellt utanförskap, som just nu råder i våra förorter. Bristen på ordentlig skolutbildning, där lärarna inte orkar ställa krav och där föräldrarna inte kan ställa rätt krav i sitt nya land, gör att ungdomarna redan från start får det mycket svårt. För de mer intelligenta ungdomarna i dessa områden framstår möjligheterna till ett anständigt arbete som mycket små. Lägg därtill ett mycket subtilt och svårdefinierat utanförskap som bäst/kortast förklaras med vad Chief Inspector Tom Barnaby i Morden i Midsomer uttryckte om en medverkande i ett avsnitt, ”he is one av us”, senare när personen visade sig vara mördare ”he is certainly not one of us”. Om jag skall våga mig på en förklaring så menade Barnaby att personen delar samma världsbild, samma syn på rätt och fel, samma kulturella, värderingsmässiga kontext (innan han beslogs med brott). Denna subtila men viktiga gemenskap känner inte många av de ungdomar med utländsk påbrå i dag. Och det värsta av allt, det finns ingen ”quick fix” för att lösa problemen.

0,,1985540_4,00

 

Där jag håller med Pekgul är att just detta är en grogrund för radikalisering. Det är detta utanförskap som är grundproblemet, snarare än religionen i sig. Människor måste känna samhörighet och sammanhang, vi är konstruerade så. Vi vill ha en historia, en kontext och en framtid. Många av ungdomarna i våra förorter har inte detta i dag.

Detta är ingen bloggpost med ett lyckligt slut, tyvärr. Där jag inte håller med Pekgul är att en bättre integrationspolitik skulle lösa detta problem. En bättre sådan politik är önskvärd i vilket fall, men det kommer inte att räcka till. ”Volymerna” är tyvärr alldeles för stora för det. Vi kan dock inte ha en integrationspolitik, som Pekgul helt rätt påpekar, för ungdomarna ännu längre bort från ”one of us”. Vi har en situation där förre integrationsministern (och nytillträdde partiledaren M) framstår som en marsmänniskor i förhållande till de problem som upplevs i våra utanförskapsområden.

Roten till problem (den gordiska knuten) är folkomflyttningspolitiken. Den har ryckt bort människors rötter, många gånger i onödan (se Fadime Sahindal) och ställt dem inför mycket svåra framtidsutsikter. Denna politik har skapat ett mentalt tomrum hos många ungdomar, där ingen politiker pekat ut en framkomlig väg. Många politiker har t.o.m. fumlat med de sista ramarna testosteronstinna ungdomar har att hålla sig till, våra regler och lagar. Detta sagt till försvar av ”fredens religion”.

Annonser
Det här inlägget postades i Ideologi - politik, Immigrationspolitik. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Till försvar för fredens religion

  1. Angående asatron; Det stämmer som du säger att det finns ingen strävan att växa genom att konvertera andra. En intressant sak i asatron är att Oden skapar livet på jorden genom att blåsa liv i två träd, Ask och Embla. Ask blev man och Embla blev kvinna, finns inte en rad om att ”mannen ska råda över kvinnan” (bibeln) och ingen uppmaning om hur förhållandet mellan dom ska vara. Enligt asatrons skapelseberättelse så attraheras Ask och Embla till varann bara för att de var de enda som fanns i norden från början, asatron har inga åsikter om homosexualitet som islam och kristendomen har.

  2. Islamism syftar egentligen på när muslimerna blivit så många i ett land att de påverkar (=styr) ett lands lagar. Alltså riktlinjer för hur det ska se ut då. Uttrycket användes senare av tidningen Le Monde för att göra skillnad på muslimer som lever fredligt vid sidan av andra religioner (som muslimer gör när de är i minoritet) gentemot mer våldsamma muslimer. Fredens religion syftar egentligen på att muslimerna anser att fred uppstår när alla är muslimer (källa: Ingrid Carlqvist).
    Delvis kan man läsa om detta här http://sv.wikipedia.org/wiki/Islamism

  3. Mitt förhållningssätt till islam är att jag inte delar upp det i islam och islamism som många gör och sedan ser islamism som det onda. Islamism är en politisk rörelse som växt fram under 1900-talet där det inte handlar så mycket om ifall det ska vara förbjudet att avbilda muhammed, det är i det religiösa islam som detta är något mycket upprörande. Vissa muslimer jämställer det med pedofili för att vi västerlänningar ska förstå hur upprörande det är. Dådet i Paris är alltså inget utslag av islamism, det var däremot WTC-dådet (politiskt). Usama bin Ladin var inte speciellt extrem i sin tro, däremot möjligen i sitt handlande, så man kan inte säga att radikalisering automatiskt skapar terrorister.

    Angående koranen så är den uppdelad i två delar kan man säga. Den som skrevs i Mecka som är ganska tolerant mot kristna och judar och den som skrevs i Medina som verkligen inte är tolerant. Den första delen är den som muslimer visar upp när de är i minoritet och den intoleranta delen är den som växer fram vartefter muslimerna blir fler och fler. Vanliga muslimer i exempelvis Sverige ser det inte på det sättet varav de flesta är helt omedvetna om den tolkningen ens. Dessa uppfattas då som snälla/moderata. Den intoleranta delen styrs sedan fram av imamer varfter islam växer, så har det i alla fall sett ut i de länder där islam tagit kontrollen.

  4. Britt-Marie skriver:

    Låt hederligt folk få bära vapen så att de kan försvara sig mot sådant här!
    I länder där man har förbjudit vapen är det bara de kriminella som bär vapen -Rättvist?

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s