Naivitet och eftergivenhet är vårt främsta säkerhetshot


I spåren av attentaten mot Charlie Hebdo i Paris och nu senast attacken i Köpenhamn där målet möjligen var Lars Vilks, har våra styrande politiker ställt sig på rad och intygade sitt försvar det ”öppna samhället”. Statsminister Löfvén var snabbt ute efter attentatet i Köpenhamn och deklarerade både sin sympati för det öppna samhället och det danska folket. Tyvärr får man enbart höra dessa panikartade deklarationer utan att det kommer förslag på mer konkreta åtgärder. En viss vilja hörs nu från oppositionen när senast Beatrice Ask faktiskt visade vilja att omvandla de stolta deklarationerna till mer konkreta åtgärder för att höja säkerheten. Detta i SVT Nyhetsmorgon fredag [20 februari 2015] när hon debatterade med vänsterpartiets Linda Snecker.

Tyvärr uppvisade Snecker en naivitet vi inte trodde var möjlig från andra än ålderstigna söndagsskolefröknar från ett svunnet Bullerbyn. Till och med en rätt synisk herre som undertecknad tappade hakan när Snecker påstod att det inte var möjligt att dra in passet eller hindra någon från att resa ned och slåss för IS, ety då kränker man dennes ”mänskliga rättigheter”. Vi talar då om ett IS som ägnar sig åt nästan ofattbara grymheter. Med all önskvärd tydlighet framstår det som att en utbredd och fundamental naivitet är vårt största säkerhetsproblem.

terror

Alla lite mer sansade bedömare förstår att hemvändande jihadister också utgör en fara för Sveriges och Europas säkerhet. Expressen har i en artikel uppgivit att en planerad ström av jihadister ”bäddas in” i flyktingströmmen från Mellanöstern, detta som en medveten planering inför kommande attentat. Dessa uppgifter är desto mer oroande när vi dessutom har att ta hänsyn till uppgifter om en ytterst summarisk och slarvig prövning av Migrationsverket angående asylansökningar. Dessa riskfaktor har vi alltså att ta hänsyn till förutom den riskfaktor som enbart hemvändande jihadister i största allmänhet utgör. Magnus Ranstorp och Peter Hyllengren skriver så här i DN om säkerhetsproblemen med europeiska jihadister.

De allra flesta attentatsförsök avvärjs i tid, men omfattningen av problemet börjar bli så stort att det blir en svår prioriteringsfråga vilka personer som ska bevakas.

Det börjar alltså bli så många potentiella riskpersoner att säkerhetstjänsterna i Europeiska länder helt enkelt inte har resurser att bevaka dem alla. Detta kan också vara förklaringen till att de redan kända attentatsmännen i Paris inte bevakades. Det verkar som att attentatsmannen i Köpenhamn inte hade någon utpräglad ”jihadprofil” och han hade sannolikt gått under radarn i vilket fall.

Ranstorp har även i en SvD-artikel tagit upp det speciella samtalsklimat i vårt land som omöjliggör en konstruktiv diskussion om vilka åtgärder vi skall/kan vidta för att höja säkerheten i vårt land. De i vårt land som ställer sig tvekande till mer repressiva åtgärder (som undertecknad) brukar i stället framhäva förebyggande åtgärder som en väg framåt. Men även vad gäller dessa åtgärder ligger vi enligt Ranstorp efter t.ex. Danmark. Vi är bland de sämsta i klassen i samtliga ämnen med andra ord.

Självklart skall förebyggande åtgärder också sättas in för att hindra att svenska medborgare beger sig till Mellanöstern för att kriga för IS. Men det är uppenbart att väldigt många kommer att slinka igenom ett även utbyggt nät av förebyggande arbete. Den jihadist som intervjuades av Sanna Klinghoffer i Uppdrag Granskning skulle antagligen aldrig nås av några förebyggande åtgärder, då han inte utmärkte sig på något vis innan han åkte iväg för att kriga. Ett annat argument som framförs av dem som inte vill skärpa lagstiftningen är att de som gör sig skyldiga till lagbrott självklart skall lagföras när de kommer tillbaka, om man kan bevisa brott. Detta är ett i det närmaste befängt resonemang. Chansen att ens få uppgifter om brott begångna under kaotiska förhållanden i Mellanöstern är i det närmaste noll. Att bevisa och fälla någon för dessa brott är lika omöjligt som att få kredit på Systembolaget, alltså noll komma noll.

En annan slutsats man kunde dra av Klinghoffers intervju med ”Adam” är att Sveriges kanske främsta skydd mot terrorhandlingar är den eftergivna politik vi bedriver mot terrorhot. Denna politik verkar göra att Sverige inte blir ett prioriterat mål för jihadister. Eftersom vi då ändå tjänar som bas för IS-krigare som beger sig till Mellanöstern och arabvärlden är det långsiktigt ingen hållbar strategi mot attentat, speciellt inte eftersom vi också då tjänar som basområde för terrorism mot övriga Europa.

Det är hög tid att Sverige skärper sina gränskontroller och sin politik gentemot jihad-resenärer, liksom för all terrorism överhuvudtaget. Framförallt måste vi göra ordentliga utredningar av de som söker asyl här. Den slappa asylhanteringen skadar inte bara landet ekonomiskt, den utgör en uppenbar säkerhetsrisk också. Naiviteten och eftergivenheten framstår som de största hindren mot att skydda oss mot framtida terror. På något sätt måste vi göra upp med denna naivitet, utmärkt väl demonstrerad i morse av Linda Snecker i Nyhetsmorgon. Svenska politikers främsta ansvar och uppdrag är att värna landet med dess befolkning, inte att lägga fundamental säkerhet åt sidan för att praktisera humanism på enstaka jihadresenärer eller andra liknande galenpannor.

Annonser
Det här inlägget postades i Juridik, Sverige. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Naivitet och eftergivenhet är vårt främsta säkerhetshot

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s