När Ullenhag mötte Åkesson


I en av de många och hätska debatter om immigrationspolitiken som innan valet skedde mellan Jimmie Åkesson och Erik Ullenhag utbrast Ullenhag ut i ett känslosamt ”ser du inte på TV, har du inget hjärta”. Jag satt och såg debatten och uttalandet var på sitt sätt ett genidrag. Det vädjade till känslorna och signalerade djupt deltagande. Efter en stunds eftertanke borde dock många frågat sig om uppflammade känslor skall styra immigrationspolitiken för en hel nation. Eller om vi skall låta enbart känslor styra en nations politik, en politik som djupt påverkar hela befolkningen. Självklart är kriget i Syrien en tragedi, men man måste använda både hjärtat och hjärnan när man beslutar om hur vi skall hjälpa till på bästa sätt. Varför använde Ullenhag ett rent känsloargument i en rikspolitisk debatt? Och hur kunde han komma undan med det? Jag skall försöka svara på det. Vi tar det från början.

644x429(ByWidth_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined)

Karen Honey var en psykoanalytiker född i Tyskland men främst verksam i USA. Hennes främsta arbeten handlade om den moderna människans neuroser. Enligt Horney uppstår en neuros när självbilden inte stämmer överens med den verkliga människan bakom bilden. Horney beskrev detta förhållande mycket ingående i en lång rad böcker. Horney uppfattade under hennes långvariga arbete att den vanligaste idealbilden som människor satte upp var bilden av sig själva som goda och snälla människor. Alla tycker om snälla människor, så det är i sig en ganska naturlig idealbild. Problemet är att vi sällan är alltigenom goda och snälla. Vi blir arga och är kanske t.o.m. elaka mot våra medmänniskor ibland. Det är också så att vi ibland inte alltid kan uppamma de sympatikänslor som idealbilden kräver.

När verkligheten av människan inte stämmer med idealbilden så börjar en del anstränga sig och spela goda (sympatiska) för att nå upp till idealbilden. Den neurotiske (enligt Horney) låtsas känna känslor som passar in i idealbilden. Problemen uppstår när personlighetsutvecklingen avstannar och när vederbörande blir aggressionshämmad, kanske med depression som följd. Det säkraste tecknen på en neurotisk godhet (forfarande enligt Horney) är att det viktiga inte är att vara god och snäll, utan att synas vara god i omvärldens ögon. Det viktiga är inte att du själv vet att du är god, utan att omvärlden uppfattar dig som god. Den neurotiskt gode skänker en slant till välgörenhet när han vet att andra ser det (eller rent av talar om det själv på t.ex. twitter), om ingen ser det så skänks ingen slant.

Tyvärr har vi en flyktingpolitik som är neurotiskt god, i stället för verkligt god. Det viktiga är att väljarna ser hur goda och humana våra politiker är, hur goda våra kulturpersonligheter är och att vi i omvärldens ögon framstår som en humanistisk stormakt [Reinfeldt Norrmalmstorg 14-08]. Vår godhet blir synligare om vi ger ett mindre antal asyl i Sverige, än om vi hjälper så många fler på plats för samma summa. Det spelar ingen roll att de som söker asyl är just de med störst ekonomiska resurser, resurser som bäst skulle behövas för återuppbyggnad i hemlandet.

En verklig godhet kanske skulle yttra sig i hjälp för människor att överleva i närområdet, för att sedan kunna bygga upp landet igen efter kriget (katastrofen). Med ett sådant synsätt är det viktigt att människor med utbildning verkligen stannar i närområdet, för att inte dränera det drabbade landet på mänsklig kompetens, vilket kanske är den största framtida resursen. Problemet är bara att en sådan politik inte är lika synlig och inte ger samma status av ohöljd godhet. Att hjälpa en betydligt större andel av det syriska folket överleva och öka chanserna att bygga upp landet efter kriget, ger inte samma synliga godhet åt våra svenska debattörer.

Vi skall självklart inte dra alla över en kam och generalisera för mycket. Motiven för en människas handlande är i princip aldrig entydigt och rent, för att citera en annan av Horneys teser. Falsk godhet kan blandas med äkta sympati och många gånger vet vi inte ens själva vad som är vad. Men det är självklart så att Ullenhag hade planerat sin fråga till Åkesson angående ”hjärtat” mycket noga. Ullenhag hade säkert också räknat på effekter hos olika väljargrupper och vad Åkessons motreaktion skulle bli (den naturliga motreaktionen vore en liknande fråga till Ullenhag om hjärnan).

Meningen var att omgivningen, väljarna skulle ta till sig Ullenhags (hjärte)fråga. Budskapet var inte enbart att Åkesson var ond, utan framför allt att Ullenhag var god. Oavsett Ullenhags personliga känslor så blir agerandet enligt Horney falskt och enbart syftande till att visa omgivningen hur god man själv (partiet) är. Nu handlar ju mycket inom politiken bara att visa väljarna hur bra man själv och sitt parti är, snarare än att förvalta landet och kommunen. Dock har väl aldrig någon så ogenerat spelat på känslor och sin egen förmenta godhet som när Ullenhag mötte Åkesson i Agenda. Karen Horney nickade förmodligen förnumstigt i sin himmel, ändå nöjd över vilket praktexempel på neurotisk godhet hon just bevittnat.

Annonser
Det här inlägget postades i Ideologi - politik, Immigrationspolitik, Sverige, Sverigedemokraterna. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till När Ullenhag mötte Åkesson

  1. Ett mycket intressant inlägg och du borde ta upp det här igen nångång.

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s