Invandringens effekter på samhällsekonomin – svar på Strömbäcks rapport


Jesper Strömbäck har släppt en egen rapport om invandringens positiva effekter på samhällsekonomin för Sverige, och får vi förmoda, andra liknande länder. Strömbäck konstaterar otvivelaktigt att rent statsfinansiellt så förlorar Sverige på invandringen. All seriös forskning visar på detta och det vore vansinne att påstå motsatsen. Dock menar Strömbäck att vi långsiktigt vinner på immigrationen av flera skäl, bl.a. den demografiska försörjningskvoten. Jag skall snabbt reflektera lite över de argument Strömbäck i sin rapport. Strömbäck refererar till en lång rad källor i rapporten, källor som knappast låter sig studeras noggrannare i en handvändning. Vi kan notera att när väl personer som Sanandaji nagelfarit olika rapporter, så har de visat att de inte håller måttet eller t.o.m. kan misstänkas för att vara avsiktligt vinklade. Dock förtjänar ju varje rapport en noggrann analys innan man avfärdar eller godkänner den.

Jesper Strömbäck

Jesper Strömbäck

Först i sin rapport konstaterar Strömbäck att vi inte längre är ett homogent land med en homogen befolkning. Det stämmer och jag befarar att fler än undertecknad faktiskt har lagt märke till detta faktum. Min enda kommentar är att denna omvälvning skett utan debatt och utan att svenska folket fått ge sin syn på saken. Samtliga riksdagspartier verkar ha varit överens om både samhällsutvecklingen och att ingen debatt skall föras. I själva verket såg jag under sent 90-tal ett morgonprogram på TV4 där en socialdemokrat tystade ner en moderat som ville ta upp frågan i direktsändning, med orden, – men vi har ju kommit överens om att inte ta detta offentligt. Knappast särskilt demokratiskt.

Utbildningsnivån

Strömbäck tar på sidan 13 upp utbildningsnivån på de som immigrerar. Han erkänner utan omsvep att från vissa områden är den mycket låg, men menar att från andra områden är den högre än den inhemska befolkningen. Det kan i vissa fall stämma, men rapporter om utbildningsnivån har redan fått kritik för begrepp som ”eftergymnasial utbildning”. Enligt Strömbäcks tabell så har fler eftergymnasial utbildning av de som invandrat efter år 2000 än den inhemska befolkningen. Tyvärr innebär begreppet att all utbildning efter gymnasiet räknas in i denna kategori, t.ex. kurs i svetsning eller annat yrke. Vi har alltså inget mått på egentlig högskoleutbildning i denna tabell. Vi vet heller inget om utbildningarnas kvalitet eller hur kompatibla de är för svensk arbetsmarknad. Resultatet av den undersökning Strömbäck hänvisar till är således osäker.

Offentliga finanserna

En annan brännande fråga är ju det som Strömbäck själv säger utfaller negativt för invandringen, nämligen de offentliga finanserna. På sidan 16 skriver Strömbäck följande.

Det första är att beräkningarna avser invandringens inverkan på de offentliga finanserna, vilket inte är liktydigt med de samhällsekonomiska effekterna. Exempelvis ingår inte effekterna på utrikeshandeln eller den ekonomiska tillväxten.

Detta är ju enligt all logik fel. Om en invandrad person arbetar och deltar i produktionen så måste det ju självklart märkas på exporten och den ekonomiska tillväxten. Märks det inte har det ju ingen samhällsekonomisk effekt. En annan effekt som inte verkar vara med i beräkningarna är den s.k. undanträngningseffekten. Denna effekt innebär att om en invandrare tar ett jobb från en svensk medborgare som inte får ett nytt arbete, har ingen samhällsekonomisk vinst genererats. Tvärtom, det innebär en samhällsekonomisk förlust då ju svensken uppbär bidrag för att kunna försörja sig [Se Jan Tullberg]. Trots att Strömbäck ändå är negativ vad gäller statsfinanserna och immigrationen, så är det med största säkerhet så att verkligheten ser ändå tristare ut.

Den demografiska försörjningskvoten

Från och till tas argumentet upp att problemet med en ökande försörjningskvot måste lösas med immigration. En ökande försörjningskvot innebär att allt färre måste försörja allt fler. Klart är att försörjningskvoten har ökat och att den kommer att öka ytterligare. Däremot är de beräkningar av förväntad livslängd som Strömbäck anger helt tagna ur luften. Vi kan självklart öka livslängden när vi lär oss bota allt fler sjukdomar. Bättre åldringsomsorg och andra faktorer kan också bidra till en ökad livslängd. Däremot sätter ju våra biologiska förutsättningar en gräns för hur länge denna utveckling kan fortgå, vilket t.o.m. en del forskare obegripligt missat helt. Det är inte så att vi till slut kan bli 150 år gamla. Det är nämligen fråga om biologi och inte matematik här.

Vi hörde länge vilken katastrof det skulle bli för arbetslivet när ”köttberget” [Nuder] skulle gå i pension. Nu har en stor del av 40-talisterna gått i pension. Vi har inte upplevt katastrofen, vi har fortfarande 400 000 arbetslösa. Samma sak kan gälla den demografiska försörjningskvoten (även om den är problematisk av andra skäl). Vi tillverkar allt mer med allt färre personer nämligen. Birger Schlaug och andra miljöpartister brukar framhålla att produktivitetsökningen gör att vi kan sänka vår arbetstid. Det tror jag inte skulle vara en bra idé av flera orsaker. Däremot lär just denna produktivitetsökning göra att talet om försörjningskvoten kan vara starkt överdriven.

Dessutom blir ju även immigranterna gamla och skall försörjas på samma sätt som den inhemska befolkningen. Detta gör ju att att immigrationen hela tiden måste öka för att vidmakthålla samma försörjningskvot. Invandring är ingen lösning på problemet med den ökande försörjningskvoten. Dessutom är vår asyllagstiftning menad att ge förföljda människor asyl, inte att lösa problemet med försörjningskvoten.

Globaliseringen

Strömbäck skriver så här på sidan 26 angående globalisering:

I en allt mer globaliserad värld där de flesta utvecklade länder står inför liknande eller ännu större demografiska utmaningar än Sverige talar mycket för att den internationella konkurrensen om migranter kommer att öka i framtiden.

Här blandar Strömbäck ihop äpplen och päron. De personer som olika nationer tävlar om att locka till sig är ju högutbildade forskare och möjligen människor med specialkunskaper av något slag som saknas i det egna landet. Länderna inom EU tävlar snarast om att inte ta emot de vi normalt kallar flyktingar. Det var mycket tydligt senast då EU-komissionen bad medlemsnationerna solidariskt dela på en ökande andel flyktingar vilka tagit sig över Medelhavet [länk SvD SvD 12 maj Teresa Küchler]. Vidare i Strömbäcks text står följande.

Oavsett om det handlar om flyktingar, arbetskraft eller studenter – i regel utgörs av resursstarka och initiativrika personer

Här måste en tänkande och kännande person reagera. Fattiga länder utbildar alltså personer, som många gånger är resursstarka och initiativrika. Dessa personer tar sina resurser och utbildning för att verka i den rika världen. Hur påverkar det de fattiga länderna? Detta är en mycket självisk politik som snarast utarmar fattiga länder på deras humankapital. Blir dessa resursstarka personer ändå arbetslösa är den en förlust för alla parter. Det här är allt annat är en solidarisk politik.

Företagandet

En annan aspekt av immigrationen som Strömbäck pekar på är ett ökande företagande i landet. En del grupper av immigranter är mycket företagsamma och initiativrika. Det står nog utom allt tvivel och det är positivt. Många svenskar föredrar att ha en trygg anställning i stället för ett kanske lite mer chansartat arbetsliv som egen företagare. Dock är ofta det ökande företagande en effekt av att vederbörande inte får något arbete, alltså ett nödvändighetsbaserat företagande. Detta påpekar Strömbäck själv med hänvisning till forskning av Nima Sanandaji. Ibland innebär detta en ökning av BNP, ibland så innebär det bara att fler delar på en given inkomst. Vi ser t.ex. en överetablering av antalet taxibilar på vissa håll. Arbetslösa invandrare startar en taxifirma, på en marknad som redan är mättad.

Strömbäck skriver följande på sidan 34 i sin rapport.

Enligt en studie från 2015 drivs 15 procent av alla småföretag (0-49 anställda) av personer med utländsk bakgrund.

Det är inte så värst mycket högre andel än den del av befolkningen som har utländsk bakgrund totalt sett. Dock är inte alla företag av samma kvalitet. Jag kontrollerade för ett par år sedan företagandet i en liten stadsdel utanför Ronna Södertälje. Området bestod av två gator, alla med ståndsmässiga villor. Samtliga namn som fastigheterna var registrerade på klingade utländskt. På en gatan fanns det 89 fastigheter. På dessa fastigheter var 31 företag registrerade. På den andra gatan fanns det 25 fastigheter och 20 företag. En fullkomligt strålande uppvisning i företagsamhet. Tyvärr visade de allra flesta företag ingen eller väldigt liten omsättning, en del hade dessutom röda siffror i boksluten. Alltså dessa 51 företag bidrar väldigt lite till samhällsekonomin, men de finns med i Strömbäcks statistik över företagare med utländsk härkomst.

Kompetensförsörjningen

Självklart tar Strömbäck upp frågan om kompetensförsörjningen, vilket egentligen är en ren fråga för arbetskraftsinvandringen. När det gäller utbildning av de som antingen flyr hit eller kommer som arbetskraftsinvandrare så finns det många aspekter på det. Det saknas läkare i vårt land, vilket ofta påtalas när det gäller kompetensförsörjningen och den nytta utländsk arbetskraft gör i vårt samhälle. Ja det saknas läkare huvudsakligen för att Läkarförbundet lobbade i riksdagen i början på 90-talet för att skära ned antalet utbildningsplatser för läkare. Detta då man var orolig för att lönerna skulle stagnera om det kom ut för många läkare på arbetsmarknaden. Politikerna gick på läkarförbundets linje, trots att prognoserna pekade på en kommande läkarbrist. Vi har en till stor del självförvållad brist på läkare alltså. Så här skriver Strömbäck på sidan 44.

Enligt SACO kan den genomsnittliga samhällskostnaden för förskola, fritidshem, förskoleklass, grundskola och gymnasieskola beräknas till cirka 2 miljoner per person.154 Det innebär att för varje person som kommer till Sverige och som bär med sig gymnasial utbildning sparar i någon mening Sverige ett par miljoner kronor

Ja, det är en vinst för Sverige på ett par miljoner, om personen i fråga får ett arbete, om han inte samtidigt tränger undan en annan person från arbetet i fråga. Samtidigt är det självklart samma förlust på ett par miljoner för landet som personen emigrerade ifrån (oavsett om han får ett arbete i Sverige eller ej). Förmodligen är ursprungslandet ett mycket fattigare land än Sverige. Detta förstår ett barn. Vidare i Strömbäcks text, sidan 46.

Därutöver finns det flera studier som visar att invandring bidrar till ökad produktivitet. Dels ökar produktiviteten på individnivå och globalt när människor rör sig från lågproduktiva till högproduktiva länder, även om den effekten inte nödvändigtvis gynnar mottagarlandet.

Ja, Strömbäck har alldeles rätt. Om en person emigrerar från Afghanistan där han arbetade på en verkstad som liknade de vi hade på 1800-talet och börjar arbeta på ASEA i Sverige, så lär produktiviteten öka enormt för personen i fråga. En global produktivitetsökning blir det bara frågan om ifall platsen på ASEA skulle stått tom om inte nämnda person tagit platsen. Man kan säkert spåra en produktivitetsökning ifall den nämnda personen kommer till Sverige och förblir arbetslös, trots att han arbetade i Afghanistan. Detta eftersom han förmodligen konsumerar mer som arbetslös i Sverige än som arbetande i Afghanistan. Någon måste ju producera det som konsumeras. Men att detta skulle vara en lösning på några problem är det nog ingen som tror på allvar.

Till sist

Apropå migrationspolitiken rent allmänt sett skriver Strömbäck följande på sidan 49.

Om syftet med svensk migrationspolitik enbart vore att maximera den nationella nyttan skulle man utifrån detta kunna dra slutsatsen att arbetskraftsinvandringen – särskilt vad gäller högkvalificerad arbetskraft – borde öka medan invandringen av flyktingar och anhöriga borde minska. Samtidigt är syftet med svensk migrationspolitik inte bara att maximera den nationella egennyttan. Flyktingar tar Sverige emot av humanitära skäl och därför att vi respekterar och tror på den mänskliga rättigheten att söka asyl och få sin sak prövad.

Ja det är en rättighet att söka asyl. Det är dock ingen rättighet att få den beviljad. Den prövas ju efter de asylskäl riksdagen finner lämpliga. När jag växte upp var asylskälen betydligt strängare än vad de är i dag. Det var i huvudsak de som var förföljda av en regim och kanske stod på en dödslista som fick asyl. På den tiden försökte vi inte lösa humanitära katastrofer genom att flytta civilbefolkningen till vårt land. Jag är av samma uppfattning fortfarande. Vi kan inte lösa katastrofsituationer genom att flytta civilbefolkningen till Europa eller Sverige. Det är mycket effektivare att ge katastrofhjälp på plats eller i närområdet. Nu har vi en omfattande immigration, samtidigt som det saknas pengar att driva flyktingförläggningar för de allra fattigaste och svagaste [SR länk].

Vi avslutar med en underbar slutsats av Strömbäck, så här skriver han.

I en jämförelse mellan 15 EU-länder, inklusive Sverige, har Ruist visat att det finns en tydlig och positiv korrelation, det vill säga att BNP per capita har varit högre i länder som har haft ett stort flyktingmottagande.

Ja det är riktigt. Sverige och Tyskland har hög BNP per capita, och har en generös eller oansvarig immigrationspolitik. Beror ländernas höga BNP på invandringen eller kan det vara så att många immigranter hellre söker sig till Sverige och Tyskland än Rumänien med betydligt lägre BNP per capita? Jag låter svaret hänga i luften för var och en att räkna ut. Vi noterar också att Joakim Ruist som Strömbäck refererar till, har varit aktiv miljöpartist, därmed är han knappast en oberoende expert [länk GP 11 mars 2011].

Tino Sanandaji har också avfärdat denna rapport kort och kärnfullt.

Annonser
Det här inlägget postades i Arbetskraftsinvandring, Immigrationspolitik, Sverige. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Invandringens effekter på samhällsekonomin – svar på Strömbäcks rapport

  1. w-son skriver:

    Hur ställer han sig då till alla andra rapporter angående att robotar antagligen kommer ta över allt mer av våra arbeten liksom det faktum att svenska företag flyttar industrijobb utomlands? Diskuteras detta i rapporten? Eller att med ca 100,000 invandrare per år behövs ett ganska stort antal läkare, sjuksköterskor, lärare etc. enbart för att bibehålla den nuvarande nivån av välfärd. Det behövs investeringar i infrastruktur inte bara för att uppgradera/reparera/bibehålla det som redan idag försummats vad gäller bostäder, järnvägar, vägar etc., utan man behöver bygga ut detta för att kompensera för en ökande folkmängd. Eller är detta försumbara storheter i dagens ”välfärdsekvation”?

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s