Det var bättre förr


Rubriken är självklart inte helt sann. Mycket är bättre i dag än när jag växte upp, allt ifrån avancerad cancersjukvård till möjligheterna med internet. På vissa områden har dock utvecklingen avgjort gått tillbaka. Jag minns politikerna när jag växte upp som tråkiga och överdrivet resonerande. Aldrig fick man se något utbrott av ilska eller några känsloyttringar överhuvdtaget. Jag blev med tiden innerligt trött på att politikerna och andra beslutsfattare hela tiden resonerade på ett intellektuellt plan med en nästan överdriven rationalitet. Som jag längtar tillbaka till den tiden och de politikerna!

I dag har politikerna i stor utsträckning tagit rollen av känslomarkörer. De tror att de inför väljarna måste uppvisa omfattande känsloreaktioner vid vissa tragiska händelser, Detta gäller dock inte alla katastrofer och antalet dödsoffer verkar inte vara avgörande. Det ger i dag plus som politiker att visa sig mänsklig och reagera med tårar inför de otaliga fasor som omvärlden i dag onekligen kan visa upp. Den uppmärksamme noter dock att de offentliga känsloreaktionerna från våra folkvalda ofta gäller vissa områden. Och ja det verkar ofta ha med migration att göra. Hur många politiker har visat sorg offentligt när IS bränner människor levande? När en jordbävning i Turkiet krävt många dödsoffer? Eller förresten när svenska Ida 21 år från Upplands Väsby mördades? Varför har ingen politiker ens gjort ett uttalande om Idas tragiska bortgång, när Margot Wallström och en lång rad andra kända personer gråtit över den lille pojke Aylans tragiska drunkning?

M Wallström

M Wallström

Jag anser inte att politiker eller för den delen journalister skall demonstrera känslor för det mycket tragiska mordet på Ida, inte heller skall de göra emotionella nummer över Aylans tragiska öde. Att rent journalistiskt bevaka tragiken med människosmugglingen är inte bara förståeligt och naturligt, det är en journalistisk plikt. Det kallas omvärldsbevakning. Men så fort journalister och politiker offentliggör sina (förmodade) personliga känslor gör de en värdering av olika människoöden. Dessutom påverkar de indirekt politiska beslut som inte enbart skall fattas av tillfälliga känslor, om än aldrig så starka för stunden.

Det blir svårt för Margot Wallström att strama åt Sveriges mottagande av flyktingströmmen till EU om hon dagen innan har gråtit öppet i TV, oavsett vad den socialdemokratiska partistyrelsen fattar för beslut. Skulle politiker reagera känslomässigt över mordet på Ida från upplands Väsby skulle gärningsmannen dömas till döden. Eftersom vi rationellt har analyserat straffskalan har vi i lugn och ro kommit fram till att vi inte skall ha dödstraff i Sverige. Just därför tillåter sig inte politiker att bli alltför känslosamma i enskilda fall. Detta bör självklart också gälla enskilda öden i samband med migrationsströmmar och på andra områden.

Det handlar i grunden om olika roller. Att att kliva i och ur sin roll, som politiker och som journalist. En politiker med blockerade känslor är ingen bra politiker. Vi har nog med psykopater i maktens korridorer, antingen det gäller politiska maktcentra eller företagens styrelserum. Men en politiker är en makthavare som skall fatta beslut på fakta och rationella grunder för hela valmanskårens bästa. En politiker skall noga analysera sina beslut och dess konsekvenser ur alla aspekter, på lång och kort sikt. Då går det inte att bryta ihop när en journalist visar upp ett självklart noga utvald fotografi. Det inger dessutom otrygghet hos befolkningen när makthavare ser ut att ha tappat kontrollen. Om t.o.m. de som styr landet känner sig lika vanmäktiga som medborgarna, vem kan då hålla medborgarna i handen och hitta lösningar när det blåser snålt?

Däremot kan självklart både en politiker och journalist reagera lika känslomässigt som alla andra när de väl klivit ur sina respektive yrkesroller, vi är inte mer än människor. Just detta att vara medveten om sin yrkesroll som politiker, journalist och makthavare fungerade bättre förr. Det är en sentida åkomma att politiker och andra makthavare demonstrerar känslor i stället för att enligt sin yrkesroll resonera analytiskt och arbeta fram praktiska lösningar. Utvecklingen kan mycket väl ha börjat med avsiktliga emotionella uppvisningar för att påverka opinionen, för att sedan mer eller mindre bli en vana och kanske ett outtalat krav. Det är dags att återvända till den ordning som rådde förr. Nämligen att Politiker och journalister uppträder i enlighet med deras respektive profession. Det finns gott om utrymme för känslor utanför yrkesrollerna.

Annonser
Det här inlägget postades i Ideologi - politik, Media, Sverige. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Det var bättre förr

  1. Den mest känslosamma politiker vi haft i Europa måste väl ha varit Adolf Hitler? Hans känsloargument plus en enad media startade kristallnatten 1938. Tidningskampanjen var förberedd redan innan mordet på den tyske diplomaten Ernst vom Rath i Paris och brakade igång på samma sätt som vi idag ser efter bilden på ett drunknat barn. På den tiden talades det också omedelbart om en folklig mobilisering, då mot judarna. Det ändlösa auktoritetstänket hos antirasister gör att man vill omedelbart vara en del av den folkliga mobiliseringen som media pratar om. Vad antirasisterna missat är att på Hitlers tid fanns ingen alternativ media. Kanske dags dom ställer fram klockan en 75 år nånting?

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s