I huvudet på Reinfeldt

Wolodarski (DN) förfasar sig över hur illa Reinfeldt behandlas efter hans avgång 2014. Att Wolodarski sympati för den förre M-ledaren beror på att de är samma andas barn, speciellt i migrationsfrågan, är ingen analys som ger nobelpriset. Men vilka tankar och vilken världsbild låg bakom att Reinfeldt, en i många frågor superb strateg, havererade så grundligt i migrationsfrågan? Svaret hittar vi i hans senaste bok ”Nya livet”. Här målar Reinfeldt i början och mitten av boken en bild av en västvärld i ständig framgång och utveckling. Tekniken löser de flesta av våra problem och övriga problem kommer lösa sig genom ökad rörlighet av arbetskraft och ett modernt utbildningssystem som dutt-utbildar arbetskraften efter behov. Fri rörlighet av varor, tjänster, idéer och människor kommer stimulera ekonomin i all oändlighet. De som ser varningstecken och nackdelar är utvecklingshämmande dysterkvistar.

Reinfeldts positiva framtidsoptimism är inte helt tagen ur luften, eller helt orealistisk. Det Reinfeldt missar är väl att de vinster vi gjort genom t.ex. globaliseringen inte går att öka genom ännu mer globalisering. Vi har sannolikt nått och passerat en optimal gräns, där de negativa effekterna börjar göra sig påminda. Men bilden Reinfeldt målar upp tills i slutet på boken är ingen fantasi eller villfarelse. Vi har gjort enorma framsteg genom både teknikutvecklingen och globaliseringen. Därefter kommer det totala haveriet och svaret på att Reinfeldt, enligt Wolodarski, ”behandlas som skräp”.

I slutet av boken för Reinfeldt ett resonemang om det ”öppna samhället”. Alla som vill ha strängare gränskontroller och en restriktivare immigration är motståndare till det Reinfeldt kallar ”öppet samhälle” och allmänt tveksamma demokrater. Låt oss kort säga att med Reinfeldts synsätt så finns det nästan bara två ”öppna samhällen” i EU, Sverige och Tyskland. Finland skulle med Reinfeldts resonemang var ett hermetiskt slutet samhälle som står Nordkorea nära och nog inte ens kan kallas demokrati. Det finns hundra argument till att anföra mot Reinfeldt här, men det blir bara tröttsamt att anföra en massa självklarheter.

Därefter fortsätter haveriet. Reinfeldt anser att migrationsströmmar och ”fri rörlighet av människor” kommer avskaffa världsfattigdomen, inte utveckling i fattiga länder i första hand. Reinfeldt resonerar vidare på en så barnslig nivå att man undrar hur han någonsin kunde väljas till partiledare. De som hävdar svensk nationalitet borde kunna spåra sina rötter 13 000 år tillbaka i tiden, om dessa nationalister skall vara konsekventa enligt Reinfeld. Att det finns en svensk kultur och en ursprungsbefolkning som under lång tid koloniserat Sverige föresvävar inte den förre partiledaren. Därefter påstår Reinfeldt att nationella gränser och nationer är relativt nya fenomen. Ja, men inte riktigt så nya som Reinfeldt påstår i sin bok (1900-tal) dessutom är våra socialförsäkringssystem ännu nyare fenomen, vilket en partiledare bör ha koll på.

Exemplen Reinfeldt tar upp för att påvisa invandringens fördelar är många och nästan alltid felaktiga. Som exempel tar Reinfeldt upp den tyska invandringen som en förutsättning för Sveriges utveckling under 15 – 1600-talet. Tyskarna spelade en roll för Sveriges utveckling och det var därför de välkomnades. Tyskland stod under medeltiden på en högre utvecklingsnivå än Sverige. Och där faller självklart alla jämförelser med dagens invandring. Antalet tyskar i Sverige översteg sannolikt aldrig 1,5 % men eftersom de ofta hade höga positioner gjorde de avtryck i historieböckerna.

Det mest frapperande med Reinfeldts avslutande kapitel är de ursinniga attacker på begreppet ”svensk” han gör sig skyldig till. Han upprepar gång på gång ”vem kan kalla sig svensk?”, ”vad är svenskhet?”. Vi kan föra ett långt resonemang om svenskhet där vi vederlägger Reinfeldts synsätt, men det blir också tröttsamt. Om människor som är uppväxta i Sverige, känner sig svenska och vill kalla sig svenskar är de svenskar helt enkelt. Det skulle vara akademiskt intressant att låta Reinfeldt problematisera begreppet ”kurd” på samma sätt som han gör med svensk-begreppet.

I början av boken håller Reinfeldt en analytisk och sansad ton. Det är den statsman vi ofta såg i TV-rutan för några år sedan. I slutet av boken tar känslorna över och resonemanget tar mer formen av ett försvarstal för sin migrationspolitik. Kanske är det belackarna inom det egna partiet som är målgruppen för försvarstalet. Kanske anser Reinfeldt att han blir behandlad som ”skräp” och vill ge en replik. Om Reinfeldts har rätt angående alla fördelar med ”fri rörlighet av människor” skulle han aldrig behövt hålla sitt ”öppna era hjärtan” tal. Då skulle vi nämligen aldrig behövt öppna några hjärtan. Frågan om hur Reinfeldt behandlats efter sin avgång är oväsentlig. Reinfeldts oansvariga politik har ställt till med irreversibel skada för vårt land. Wolodarski får ursäkta, men min egen sympati går till den pensionär som ringde mig i går och som efter ett hårt yrkesliv från 15-års ålder ändå får ansöka om försörjningsstöd då pensionen inte räcker till. Min sympati går inte till Reinfeldt.