Frågan om adoption och samkönade par


Jag hade tänkt begrava frågan om adoption av barn för samkönade par efter Landsdagarna. Vi har debatterat och röstat i laga ordning angående frågan, men nu har SVT ringt och frågat om mitt anförande i ämnet, så jag inser att jag måste skriva och beskriva exakt vad jag menade. Fick också intrycket att kvinnan från SVT gjorde sitt bästa för att hitta en elak vinkel i frågan, därav denna artikel.

Först så argumenterar jag inte utifrån någon ideologisk grund, jag argumenterar inte utifrån någon idé om att det är fel med homosexualitet eller att de skulle vara mindre värda på något vis, märk väl. Jag argumenterar utifrån de adopterades perspektiv och utifrån att jag arbetat med barn som varit adopterade och märkt att de brottas med problem som icke-adopterade vanligtvis inte brottas med.

Det jag under mitt yrkesliv tycker mig märkt är att barn som adopterats och kommer utanför Europa har ökad psykisk belastning och brottas med identitetsproblem i högre grad än icke-adopterade, skillnaden är enligt mig markant. Alla söker i tonåren sin identitet och blir ibland osäker på den. Denna problematik är så mycket större bland adopterade.

De adopterade har en avsevärd identitetsproblematik att brottas med, och som ofta yttrar sig som psykisk ohälsa. Artikel i Forskning och Framsteg snuddar vid detta. Självklart kan psykisk ohälsa bland alla grupper bero på en mängd olika orsaker, det är överrepresentationen man får titta på. Till detta skall läggas vetskapen om att många adopterade vet att deras mamma en gång övergivit dem (på sätt och vis i alla fall). Det blir ett trauma många av dem bär med sig hela livet. Alltså, traumat av vetskapen om att deras mamma övergett dem, inte som någon påstod, att bli adopterad. Att vara adopterad i sig behöver självklart inte vara ett trauma. Förstår man inte skillnaden här kan jag bara beklaga.

Close up of pencil on adoption request

Att till denna problematik lägga till att bli adopterad av ett samkönat par gör det självklart inte lättare. Identitetsproblematiken blir inte lättare av att bli adopterad av ett samkönat par därför att normen fortfarande är en mamma och en pappa. Normen är mamma, pappa för att de flesta familjer ser ut så i vårt land. Vi behöver inte lägga någon värdering i det. Det är helt enkelt den vanligaste familjekonstellationen och då blir detta en slags norm.

Kvinnan från SVT pressade mig på den psykiska ohälsan bland adopterade och frågade om jag verkligen kunde ange någon källa till ökad självmordsfrekvens bland adopterade. Jag hade ingen länk redo vid telefonsamtalet men en tio sekunders googling ger detta resultat, här DN, här Aftonbladet. Det finns en massa andra artiklar i ämnet för den som vill googla lite. Jag sade också att Adoptivcentrum var emot adoption av samkönade par när beslutet debatterades i riksdagen, vilket visas av dessa artiklar, här Aftonbladet, här SR, här SvD. Jag sade också att de adopterades egen förening var emot adoption av samkönade par när frågan avgjordes i riksdagen, vilket jag själv minns mycket väl. Ingen sida finns dock som i dag bevisar detta.

Jag kan också nämna att efter debatten på Landsdagarna kom en person som själv var adopterad fram och sade att jag hade helt rätt i mitt framförande. För många år sedan kände jag en ung flicka som var adopterad från Korea och tyvärr avslutade sitt liv redan i 20-års åldern. Vad som låg bakom vill jag inte ens spekulera i, det blir lätt osmakligt. Det var i alla fall då jag började intressera mig för internationella adoptioner.

Argumentet framfördes på Landsdagarna att barn som inte blir adopterade riskerade att dö, och då var det ändå bättre att bli adopterad av ett samkönat par. Men om nu en del länder stoppar sina adoptioner till Sverige p.g.a. av just adoption av samkönade par, så lär ju många barn dö p.g.a. att dessa länder helt stoppat alla adoptioner till Sverige.

UPPDATEREING:

Efter att jag skrev denna artikel visar det sig att Moa Berglöf  i en artikel Sydsvenskan påstår att jag sagt att adoption var ett trauma. Nu var det inte vad jag sade, utan något bloggen Inte Rasist Men hittat på. Vidare skriver hon att jag påstått att adoption ”är en säker väg till självmord”, vilket jag självklart aldrig yppat. Jag får här referera till artiklarna jag länkat om psykisk ohälsa ovan i denna artikel. Att så grovt förvanska vad någon sagt gränsar till ren lögn. Problemet är att om Berglöf skriver saker i en artikel kan det bli en officiell sanning som andra kan hänvisa till i framtiden, något Berglöf själv är tämligen obekymrad över. Huruvida Berglöf ens lyssnat på mitt anförande bemödade hon sig inte ens att svara på.

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Ideologi - politik, Sverigedemokraterna. Bokmärk permalänken.

Kommentera (tänk på att hålla en trevlig debatt-ton)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s