Populisterna vinner till slut alltid över eliterna – i en demokrati

Den klassiska politiska kampen bestod under 1900-talet i en envig mellan den politiska vänstern och högern. Arbetarna stod mot de som hade klättrat eller alltid tillhört samhällets elit. Den politiska vänster – högerskalan har blivit allt mer obsolet. En orsak till det är att vänstern, i Sverige främst representerat av Socialdemokratin och Vänsterpartiet, alltmer förknippats med samhällets eliter. Det verkar vara en inneboende naturlig process att riksdagspartier med tiden alltmer inlemmas i samhällets elitskikt [Anders Isaksson, Den politiska adeln]. Detta avspeglar sig t.ex. genom att Socialdemokraterna ägnar sig åt minoritetspolitik i en inte ringa omfattning och att Vänsterpartiet har blivit en kulturklubb för inbördes beundran, där smutsiga arbetare inte göre sig besvär [Frank Baude].

Den gamle socialisten Jan Guillou utgör ett utsökt exempel på hur en vänsterdebattör plötsligt ses höra hemma i samhällets elit mer än något annat. Artikeln 2016-07-24 är ett frapperande och uppenbart exempel på detta, där han t.o.m. använder ordet ”elit” själv två gånger i positiva ordalag, och där han använder prefixet ”lilla” om SD:s sympatisörer. Kan det illustreras tydligare?

I stället för vänster – höger paradigmen har den politiska skiljelinjen i dag alltmer kunnat skönjas mellan folket mot eliten, eller om man så vill, populismen mot eliten. Svenska medier talar om att en högervind drar genom Europa och en del av de partier som pekas ut har också en nyliberal ideologisk grund, men det är i allt väsentligt en folkrörelse mot partier som blivit representanter för samhällets elit. Samtliga av de utpekade partierna, allt ifrån Front National, UKIP till SVP i Schweiz har haft media mot sig och mött kraftigt motstånd från medierna. Den politiska- och samhälleliga eliten, ibland med näringslivstoppar och mediepersonligheter, har känt sig nödgade att markera mot populisterna. I Sverige har reaktionerna mot SD blivit ett nästan övertydligt exempel på just detta.

Richard-Ferm

Samma skiljelinje kan vi se i USA där kampen pågår just nu om presidentposten mellan Hillary Clinton och Donald Trump. Ja, Trump är plump, med en hel del yviga ibland oövertänkta utspel. Personangreppen från Trump har gått till överdrift, även efter amerikanska förhållanden. Men Clinton är eliternas representant så tydligt att t.o.m. SVT påtalat det [Morgonnyheterna 2016-07-25]. Trump skulle vara chanslös med alla illa genomtänkta utspel om det inte var en kamp mellan folket och eliterna. I dag [07-25] leder han enligt en opinionsundersökning. De svenska eliterna håller självklart på Clinton och plötsligt höjer de henne till skyarna, som i artikeln av Witt-Brattström. Visst stämmer det att Trump gjort klumpiga uttalanden, men det är inte främst kvinnorna som stödjer Clinton som Witt-Brattström vill ge sken av, det är de samhälleliga eliterna. Som för att poängtera detta utbrister Expressens kulturredaktör, Karin Olsson på twitter ”Läs! Läs! Läs!”.

Outsidern Bernie Sanders som står klart till vänster om både Clinton och Trump, har också haft oväntad framgång. Återigen, Sanders är också mer folklig och ”icke etablissemang” än Clinton. Det kan mycket väl vara så att en del av Sanders sympatisörer inte kommer stödja Clinton, de kanske t.o.m. hellre stödjer Trump. Återigen, det är nya skiljelinjer än den klassiska vänstern mot högern.

Inte lika tydlig men ändå klart skönjbar är kampen enligt samma skiljelinje om det brittiska EU-medlemskapet. När det chockartade beskedet kom att brexit-sidan vunnit uttryckte alla svenska medier bestörtning. Samma bestörtning gav alla etablerade politiker uttryck för, SD undantaget. Hur kan det komma sig att precis alla tycker exakt likadant? En majoritet av folket i Storbritannien har ju ändå röstat för brexit. Det finns logiskt sett bara ett svar på det. Återigen, folket mot eliten och det är eliten som hörs.

Är inte de välutbildade och sansade eliterna klokare och ser mer långsiktigt än det ’obildade’ folket, som Guillou påstår i sin direkt oförskämda artikel? Låt oss se. I folkomröstningen om ett svenskt EMU-medlemskap var folket emot en anslutning, emedan nästan hela den samhälleliga eliten var för en anslutning. I dag är alla i princip överens om att det skulle ha varit ett gigantiskt misstag att ansluta Sverige till det nästan havererade EMU.

Folket hade med all tydlighet rätt gentemot eliten.

Samma sak men ännu tydligare gäller detta immigrationspolitiken, där de övriga partierna givit ett kvitto på det genom den anmärkningsvärda omsvängning av sin immigrationspolitik.

Folket hade med all tydlighet rätt gentemot eliten.

IMG_1521

Vad är det som initierat denna nya skiljelinje där den klassiska konfliktlinjen inte går mellan vänster och höger? Det är väl snarast en fråga för statsvetare och sociologer, men två faktorer ter sig uppenbara. För det första är det immigrationspolitiken där uppfattningen mellan breda folklager och eliterna blivit extremt tydlig. Det är också en fråga som både haft och har en enorm påverkan på samhället. För det andra är det den klassiska vänstern förändring, från partier som representerat arbetarklassen och lägre tjänstemannaklassen, till partier som representerar olika minoritetsgrupper och ägnat sig åt identitetspolitik, där de mest odlat varumärket om sin egen godhet. Vänsterpartierna kan inte längre ge en röst åt stora grupper av väljarna, som de en gång gjorde.

För SD och många andra likande europeiska partier var det otvivelaktigt immigrationsfrågan som gett skjuts i väljaropinionen, men det är profilen som folklig representant mot eliten som gjort partiet nästan osårbar för skandaler, riggade eller verkliga [länk DO]. Ivar Arpi missar, åtminstone delvis, det självklara att när eliten i skepnad av medierna, attackerar SD så är det bara ännu en pusselbit i envigen mellan folket och etablissemanget. Hur kan då sympatisörerna påverkas av just det som representerar fienden? I en demokrati vinner till slut populisterna alltid över eliten, eftersom det i slutänden är antalet röster som räknas.

Partier som SD kan på lång sikt inte förlora om de håller fast vid sitt folkliga perspektiv och använder sunt förnuft. Faran är att partier som från början var ”underdogs” börjar trivas för bra i värmen och säljer ut sina grundläggande värderingar. Då kommer det nya partier som intar platsen som folkets företrädare. Det var exakt vad som hände när SD övertog rollen som de vanliga människornas representant från Socialdemokraterna.

Annonser