De tre eliterna

Människor som finner sig stå på samma sida som dem vilka är kritiska mot immigrationspolitiken, kriminalpolitiken, skolpolitiken, försvarspolitiken, globaliseringen och kanske även EU-politiken finner att deras argaste kritiker ofta kommer från någon av tre grupperingar eller samhällsklasser. Dessa samhällsklasser är den kulturella eliten, den mediala eliten eller/och den politiska eliten. Ett bättre begrepp än samhällsklass är ”eliter”, det är ett begrepp som infördes av den amerikanske sociologen Christopher Lasch. Det som skiljer dessa grupper från övriga grupper i vårt samhälle är inte i första hand inkomsten eller släktträdet utan yrket och åsikter, därför stämmer begreppet ”eliter” bättre än samhällsklass.

Den politiska eliten har Anders Isaksson beskrivit utmärkt väl i sin bok ”Den politiska adeln”. Isaksson skriver i sin bok hur dagens politiker enbart fokuserar på att bibehålla makten, eller att komma till makten och de eftersträvade positionerna, inte att kämpa för en ideologi eller att representera de väljare man blivit vald av. I dag när politiken blivit ett yrke för många så står det också mer på spel för politikerna. Förr hade många politiker ett annat yrke än den rena politiken, nu står jobbet på spel vid nästa val.

Demokratin har för dagens yrkespolitiker blivit mer ett medel än ett mål i sig. Det är inte konstigt att dagens politiker inte vågar säga vad de eventuellt tycker om de politiskt korrekta frågorna. Jag har träffat både företrädare för socialdemokrater, centerpartister och moderater som uttalat sig på ett sätt som skulle föranleda dem en skarp reprimand om de tillhört SD, men de håller tyst om sina åsikter i alla fall. Alla vet vad som gäller. Ett felaktigt ord som når offentligen så är karriären hopplöst förlorad. Här hjälper den mediala eliten till med ”renhållningen” på ett effektivt sätt.

Den Mediala eliten är en elit som härskar genom implicita regler och lagar, därigenom är den svårare att få grepp om än den politiska eliten. Däremot märks makten och styrkan hos den mediala eliten nästan mer än hos den politiska eliten. Det är heller inte svårt att se den homogenitet i vissa åsikter som den mediala eliten står för. Vilken erkänd journalist har kritiserat vår immigrationspolitik? Jo det HAR hänt, efter att de lämnat sin journalistiska bana. Som exempel på det kan vi nämna Elisabet Höglund som talade ut efter att hon gått i pension, LÄNK.

En annan journalist som beskrivit det i praktiken fungerar i den mediala eliten är Sakine Madon. I en artikel i Expressen så skriver hon så här. LÄNK

Stockholm toppar i popularitet; där bor hela 371 journalister som kan morsa på varandra i matbutiken och föreslå nästa brunch eller lattefika. Stockholms innerstad lockar 19 procent av samtliga svenska journalister – på en yta där tre procent av svenska folket bor.

I övrigt beskriver Madon hur journalisterna lever i en verkligen vi övriga inte känner igen oss i, och vice versa naturligtvis. De av oss som anser oss tillhöra ”verklighetens folk” tycker och känner inte som dessa journalister. Vi lever under andra villkor och har andra intressen än dem. Snart röstar vi inte ens som dem. Vi ”systemkritiker” har journalisterna i princip alltid som politiska motståndare. Det är så vanligt att vi räknar med det som den naturligaste sak i världen. Problemet är att så borde det inte vara i en demokrati. Josefsson har i ett svagt ögonblick talat om journalisternas ohälsosamma förhållande till den politiska eliten.   Så här sade han (Om media som domare och bödel” i SVT 24:s 24 Direkt” fredagen den 28 september 2007.), textat från Youtube.

Äh, det är… Ja, alltså… Det ligger mycket djupare än så. Det är väl att det är nog få länder i världen, tror jag, som är så eni… Alltså, det finns en samsyn om så oerhört mycket. Man har samma värderingar – det är alltså övre medelklass-värderingar, som finns väldigt mycket i journalistkåren – och det spelar ingen roll om man står till vänster eller höger. Alltså, det vill jag verkligen säga: Vad man säger är en sak, vad man gör är en annan sak, va.

Alltså, sådant hyckleri finns, va. Och i detta hycklande samhälle har ju Lars Danielsson varit en viktig makthavare och jobbat precis under den som kanske, faktiskt, har hycklat mest i det här landet. Och där finns då journalistkåren… i de rökridåerna finns vi, va. Sedan spelar det ingen roll om man käkar middag då och då. Det kanske inte är så bra, jag vet inte. Men det sitter MYCKET djupare än så. Det sitter i språket, i tanken, i sättet.

Man kan kritisera Josefsson för mycket genom åren, men han har också sagt en och annan sanning.

Den kulturella eliten är den svåraste gruppen att få grepp om och här är bilden grumligare och svagare än för två övriga eliterna. Inte mycket är heller skrivet om denna elit i detta sammanhang och banden med de övriga eliterna är mer komplicerade och kanske svagare. Vi kan konstatera att Göran Hägglund vågade kritisera just denna elit, sannolikt för att fiska röster på trötta medborgare. Är det någon som tror att Hägglund skulle ha vågat kritiserat någon annan elit? Reaktionerna från kulturetablissemanget lät inte vänta på sig, reaktionen blev stark. Förmodligen var stödet från den kulturella eliten svagt redan från början för KD och Hägglund hade inte mycket att förlora. När det gäller stödet för ett parti som SD så är stödet från den kulturella eliten försvinnande liten. Detta är också ren självbevarelsedrift av kulturarbetarna. Skulle Malena Ernman komma ”ur garderoben” som SD-sympatisör skulle vi säkert aldrig mer få se henne i TV-rutan.

Den kulturella eliten bor ofta där den mediala eliten bor (men inte alls så koncentrerat), den tycker ofta som vänsterblocket av det politiska etablissemanget, aldrig som systemkritikerna. Den vurmar för HBT-rörelsen, feminism och det multikulturella samhället.

Dessa eliter sjunger ofta toleransens lov men uppvisar en påfallande intolerans när någon står upp för åsikter som de inte gillar, då beskylls dessa för ”intolerans” fast det är precis vad de själva just då visar upp. Denna paradox verkar de själva dock inte upptäcka trots att de också påtalar sin egen grupps överlägsna utbildning och intelligens, till skillnad från de ”bonniga” snusande mörkermännen. De sjunger demokratins lov fast de själva beter sig odemokratiskt så fort någon på allvar tycker annorlunda. De talar om deras egna fina människosyn och motståndarnas hemska människosyn, fast de inte tvekar att frysa ut och stigmatisera sina politiska motståndare på alla upptänkliga sätt. De talar varmt och ihållande om mångfald, fast deras mardröm är att ett parti med en något annorlunda agenda skall komma in i riksdagen.