Våldet och samhällets upplösning

Efter en sensommar och höst med mord, våld och bilbränder har frågan om samhällskontraktets upplösning och normala medborgares säkerhet ivrigt diskuterats i medierna, och då av helt andra än de som kan betecknas som ”högerextrema”. Den vanligen balanserade och opolitiska fredsforskaren Wilhelm Agrell skriver i SvD om att det väpnade våldet börjar likna ren terrorism. Agrell betecknar den senaste tidens våldsutveckling som ett ”samhällshot”. Jan Josefsson har väl länge pekat på problem med integrationen och har väl så smått framstått mer och mer som en smula konservativ. I dagarna skrev Josefsson om den havererade eller obefintliga integrationen av nya invånare i vårt land. Ett misslyckande som pågått länge, utan att effektiva åtgärder vidtagits av ansvariga politiker. Följden har blivit parallellsamhällen, där svensk lag i princip upphävts, för att ersättas av gängens lagar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Även en fanatisk SD-motståndare som Anna Dahlberg på Expressen har höjt ett varningens finger p.g.a. den senaste tidens våldsvåg. Dahlberg påpekar att hela samhällskontraktet ifrågasätts av allt större grupper. Medborgare levererar skatt medan staten inte levererar den trygghet och säkerhets, som ju är statens uppgift och ligger i samhällskontraktet. Ännu mer förvånande är att Suzanne Gottfarb, med judisk börd i en SvD artikel argumenterar för att den judiska befolkningen i det muslimska Iran, i dag lever ett betydligt tryggare liv än den judiska diasporan i Sverige. När man läser artikeln förstår man att det mycket väl kan stämma, och det är uppseendeväckande. Det om något borde vara en ögonöppnare för ansvariga politiker.

Mängden av skribenter, som aldrig varit i närheten av att kallas ”högerextrema” ens av de mest infantila vänstertrollen, visar att något allvarligt har hänt, att en allvarlig utveckling skett över tid och nu är så manifest att utvecklingen snart måste åtgärdas och vända. Visst, det finns undersökningar som visar att Sverige fortfarande ligger mycket bra till, men tittar man på de flesta undersökningar ökar våldet och otryggheten. En del undersökningar som t.ex. World population review tar upp faktorter som ”ongoing conflict och ”militarization”, vilket ju ger helt missvisande resultat när det gäller den ökande otryggheten. Sverige skulle ju behöva mer ”militarization”.  BRÅ har också kommit med en del märkliga rapporter som motsäger det vanliga medborgare ser och upplever dagligdags. Framför allt gäller det som Dahlberg så träffande skriver i sin artikel, nämligen:

Men väljarna mäter knappast utvecklingen mot något globalt snitt, utan mot hur det har varit tidigare, hur det ser ut i andra nordiska länder och mot förväntningarna om hur det borde vara.

Självklart håller inte våra grundläggande demokratiska och samhälleliga strukturer på att lösas upp, det vore en överdrift att påstå detta. Däremot har utvecklingen i Sverige varit negativ under minst 20 år. Dahlberg nämner att väljarna jämför med hur det var tidigare. Självklart har brottslighet alltid förekommit i Sverige, och kommer alltid finnas. Men t.ex. dessa meningslösa bilbränder var ett helt okänt begrepp när jag växte upp. Nu har jag själv drabbats av sådana bränder. Rån mot unga av andra unga var extremt ovanligt och bestraffades omedelbart när jag växte upp.

Tuna sommar 2019

Att gäng sköt ner varandra eller sköt mot poliser förekom nog någon enstaka gång, men var inte vardagsmat som i dag, skillnaden är enorm. Framförallt gällde svensk lag överallt. Det fanns inga områden inom landets gränser där svensk lag inte gällde och där ingen vågade vittna. Det fanns inget område där näringslivet blev så drabbat att butiker stängde pga brottslighet. Allt detta finns nu, och har uppstått de sista decennierna, allt medan politikerna blundat hårt med båda ögonen, för att i stället samla godhetspoäng och tävlat om vem som kan presentera den generösaste immigrationspolitiken. Detta är ett enormt svek av ansvariga politiker, som fått förtroendet att förvalta landet åt befolkningen, ett förtroende de skamligen svikit.

Annonser
Publicerat i Ideologi - politik, Juridik, Sverige | Lämna en kommentar

Kort reflexion efter en blixtvisit i Paris

Paris innerstad äger ännu den charm många talar om (sjunger om, whatever), däremot börjar förorterna chansera något enormt. Delvis har förorterna förfallit och är i ett skick som tom moskvabor skulle förfäras över. Det är gammalt, slitet och nergånget. Husen ser på vissa ställen ut som om de skulle befinna sig i någon bortglömd förort till en bananrepublik där diktatorn lagt hela underhållet i egen ficka under ett halvt sekel. Under huvudledernas broar har stora tältläger etablerat sig där kupoltälten sticker upp som svampar ur jorden på ett hemligt svampställe.
Hur har franska politiker tillåtit förfallet att gå så långt? Varför reagerar inte fransmannen på gatan? Är det här ett exempel på tillvänjning? Man vänjer sig sakta och då ser man inte skiten mitt framför ögonen. Är detta framtiden även för oss och kanske hela Västeuropa? Kommer vi också vänja oss? Eller är det så illa att vi redan har vant oss och inte längre ser saker vi aldrig skulle accepterat för 30 år sedan?
Publicerat i Utrikes | Lämna en kommentar