Återigen börjar medierna styra migrationspolitiken genom enskilda fall

Under föregående vecka tog morgon-nyheterna SVT 1 upp ett fall där en pappa från Jordanien skall utvisas. Hans son är sjuk och kräver ständig omvårdnad, detta enligt beslut av Migrationsverket. Även lokalnyheterna SVT tog upp samma fall gång på gång under veckan. Det är lätt att känna sympati för familjen och den sjuka sonen. Det inte SVT nämner är att Migrationsverket bara följer de regler riksdagen har beslutat om, förmodligen världens generösaste migrations- och flyktingregler. Dessa regler är till för att migrationen skall hållas på en nivå som vårt samhälle skall klara av långsiktigt.

Förmodligen är reglerna redan så generösa att allvarliga problem för vår välfärd kommer att uppstå på lite längre sikt (om inte redan). Dessa effekter på vår välfärd kommer att drabba många gamla och barn i tysthet. Medierna diskuterar sällan eller aldrig effekterna på vår välfärd med en för generös immigrationspolitik. Hur många ömmande fall skulle medierna kunna belysa med en fallerande välfärd på grund av en oansvarig immigrationspolitik?

Medierna skall inte avgöra varken Sveriges asylpolitik eller enskilda asylfall. Historiskt sett har medierna spelat en stor roll för Sveriges immigrations- och flyktingpolitik. Alltifrån fallet Sincari 1996 och framåt till i dag. Medierna och dess medarbetare är inte folkvalda. De som arbetar inom media är tar inte ansvar för konsekvenserna av den förda politiken, de behöver inte göra svåra prioriteringar mellan migration, vård, skola eller polisväsendet. Mediefolket behöver inte stå tillsvars för att pengar saknas till försvaret eller tullen. De som har ansvaret för att samhällets olika funktioner skall fungera är politikerna med dess tjänstemän.

Är detta enskilda fall med den jordanske pappan så farligt då? Det är ju bara ett enskilt fall. Nej, ett enskilt fall spelar ingen roll för vårt samhälle självklart. Men medierna driver hela asylpolitiken framför sig med dessa enskilda fall. Reglerna ändras steg för steg tills vi återigen har Europas överlägset generösaste politik och så är vi framme vid den katastrof vi såg hösten 2015 då enorma flyktingströmmar vandrade genom hela det fredliga Europa för att komma just till Sverige. Det är också förödande med de signaler som vi sänder ut till omvärlden när vi ruckar på reglerna i enskilda fall.

Hanne Kjöller skriver klokt i sin bok ”En halv sanning är också en lögn” om den ack så vanliga offerjournalistiken. Den journalistik som alltid tar ställning för den som anses svag och spelar på känslorna inför tragiska människoöden. Ofta målas samtidigt en part ut som skurk i sammanhanget. Det kan vara politiker eller Migrationsverket. Enligt Kjöller skall en bra journalist inte ta ställning alls, utan skildra verkligheten objektivt och konsekvensneutralt. Denna princip verkar överhuvudtaget inte gälla i migrationsfrågor (som Kjöller också påpekar i sin bok). Kjöller skriver också förtjänstfullt i sin bok att på alla andra sociala områden diskuterar medierna prislappen för reformer och politiska beslut. Denna konsekvensanalys saknas helt inom migrationspolitiken, i alla fall tills helt nyligen.

Det märkliga är att medierna lyckas påverka politiken och politikerna i så hög grad. Journalister utan någon insyn i hur kostnaderna för migrationen påverkar välfärden som helhet, driver politiker i en viss politiskt riktning. Journalister som aldrig behöver ta ansvar inför någon annan än chefredaktören, kan i lugn och ro plocka godhetspoäng utan en tanke på att andra ”offer” drabbas i andra änden av välfärdssystemet. Tvärtom, de kan senare göra gripande reportage om dem som drabbats av de nedskärningarna som en kostsam immigrationspolitik tvingat fram.

Ett talande exempel på hur rädda politiker är för journalistkåren var när moderaterna lade om sin migrationspolitik efter Reinfeldt. Karin Sedvall, sakkunnig (M), twittrade med illa dold rädsla ”räkna med många journalistiska reportage om människor som ska utvisas”. 

Det är svårt att förstå politikers rädsla för media och journalister i dag. Varje journalist har bara en röst på valdagen och den tid är definitivt förbi när braskande reportage om flyktingpolitiken kunde styra folkopinionen. Det gick förr, men det fungerar inte längre. Alla väljare vet i dag att medierna inte varit sanningsenliga i frågan om migrationspolitiken. Det är dags att låta de folkvalda representanterna i riksdag och regeringen driva den migrationspolitik de tror på och kan stå för, så får verkligheten och väljarna säga sitt.

Annonser
Publicerat i Immigrationspolitik, Media | 1 kommentar

Är det dags för polis och brandmän att starta en #metoo-rörelse?

När blev en klapp på rumpan för fem år sedan ett allvarligare brott än hot och brutalt våld i våra utsatta områden? Ja följer man medielogiken så är det just i dessa dagar denna märkliga viktning skett. Naturligtvis döms rena våldsbrott mycket hårdare i våra domstolar, om ärendena väl kommer dit. Men utan någon dom, bevisning eller andra bevis förutom den drabbades egen utsaga så har en rad medieprofiler fått löpa gatlopp och lämna sina uppdrag eller arbeten. I en del fall är det säkert välförtjänt, i andra fall är det absurda påföljder för ringa övergrepp som skett för årtionden sedan.

Låt mig vara tydlig med att jag inte på något sätt vill försvara övergrepp eller ens tölpaktigt beteende. Det är INTE ok att klappa någon på rumpan där man inte redan har en sådan relation där båda är införstådda med spelreglerna. Det är absolut inte ok att utnyttja en högre ställning på en arbetsplats för att trakassera någon, kvinna eller man. Det är utan tvekan grova övertramp att utnyttja sin högre ställning för att ostraffat komma undan med sexuella ovälkomna inviter. Sker det upprepade gånger bör det leda till avsked (utan att det behöver gå genom media). Det är inte det felaktiga beteendet i sig jag vänder mig emot, utan proportionerna och att den ena partens ord får stå helt oemotsagda och tas som sanning utan minsta eftertanke av stora mediala drakar.

En ”SVT-profil” klappade en praktikant på rumpan för fem år sedan. Ett övertramp utan tvekan. Ett förkastligt beteende mot en person i beroendeställning och kvinnan borde omedelbart anmäla detta till chef ovanför ”SVT-profilen” (vilken hon verkar ha gjort också). Men, samma praktikant inledde, får vi förmoda, frivilligt ett förhållande med samme profil ett år efter händelsen. Dessutom hade de ett ”trepartssamtal” där de redde ut och samtalade om händelsen efter att det hänt. Efter allt detta och när en massa mediekändisar gått ut i #metoo-kampanjen så polisanmäler plötsligt kvinnan denna händelse. Det verkar med förlov sagt inte rimligt. Det strider mot vanlig heder att man gör så efter att man suttit i samtal om saken, en varning delats ut till profilen, samt att kvinnan själv inlett ett förhållande ett år efter händelsen.

Samma överdrivna proportioner gäller för debaclet med Kevin Spacey och Anthony Rapp. Spacey lär ha tafsat på Rapp för 31 år sedan enligt Rapp. Händelsen är ju ett övergrepp av ringa art, om den ens ägt rum. Hur vet vi att detta är sant? Händelsen inträffade i vilket fall för 31 år sedan och var av ganska ringa art. Detta är inget annat än en modern form av häxjakt och närmast ett hån mot de som blivit utsatta för sexuella övergrepp av mycket allvarligare slag. Jag har själv arbetat med barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp och hyser ingen som helst förståelse för denna typ av brott, men detta har ju tappat alla proportioner. Läs Hakelius betraktelse över händelsen.

Det är med illa dold iver medierna hänger ut sina medarbetare från kultureliten (i en del fall säkert välförtjänt). Men var är rapporteringen över det som i detta land drabbar arbetsklassen huvudsakligen. Vi har områden där svensk lag inte längre gäller och där kriminella gäng tagit över. I dessa utsatta områden blir polis och brandmän regelbundet utsatta för stenkastning och annat våld. Vad är en trekilos sten i huvudet värt jämför med en klapp på rumpan för fem år sedan? Ja, båda företeelserna är förkastliga, men medierna viktar dessa händelser genom sin nyhetsrapportering. Är det dags för polis och brandmän att starta en #metoo-rörelse?

Publicerat i Media, Sverige | Lämna en kommentar