Åsa Eriksson sitter i riksdagen som ledamot för socialdemokraterna. Hon har ganska vågat kan man tycka, skrivit en bok med historiska tillbakablickar och intervjuer med socialdemokratiska makthavare. Frågan som ställs (ganska ärligt får man ändå säga) är, vad gjorde vi för fel, vilka felaktiga beslut tog vi, för att hamna i den situation vi nu är i.
Svaren är stundom chockerande ärliga, stundom, för allt är inte ärligt och äkta självkritiskt (vem är förvånad?). Jag studsade t.ex. när Ulrika Messing intervjuades om de apatiska flyktingbarnen. Både S och FP anade starkt att något inte stod rätt till med diagnoserna och den uppfattning som torgfördes offentligt (se bl.a. Gellert Tamas). Nu erkänner Messing frankt att de inte vågade eller orkade dra av skynket i frågan. De var rädda för opinionen och få anklagelser om främlingsfientlighet kastade i nacken (känns det igen?).
Mona Sahlin, som ju är lite av en ledargestalt i omvandlingen av det svenska samhället, erkänner dock mycket få misstag. Hon pekar på hotet från ”vit makt” som partiet och hennes regering inte ville ge draghjälp när det gäller de apatiska flyktingbarnen eller migrationen. Att Sahlin skulle erkänna den misslyckade politiken hade nog varit att vänta sig för mycket. Likt Reinfeldt är de för hårt knutna till den mångkulturella paradigmen.
Och apropå Reinfeldt så säger partigängaren framför andra, Lars Stjernkvist (S) att just Reinfeldts uppgörelse med Miljöpartiet under Alliansens andra mandatperiod var en definitiv ”tipping point” för den svenska immigrationspolitiken. Det var just den uppgörelsen om en sanslös ohämmad immigrationspolitik som fick hela systemet att kollapsa en tid senare. Nåväl, Reinfeldt må ha störst skuld i vårt migrationshaveri, men Socialdemokraterna är näppeligen oskyldiga. Man får känslan av att Stjernkvist härvidlag skyller ifrån sig, även om han delvis faktiskt har rätt. Men den verkliga vändpunkten var nog trots allt beslutet att riva upp det s.k. Luciabeslutet. Ett beslut taget av S men som dåvarande Alliansen rev upp.
Att Socialdemokraterna och Stjernkvist ändå fock kraftfulla varningssignaler framkommer också i boken. Stjernkvist var generaldirektör på Integrationsverket när en utredare där, Elsie Berglund tog fram en rapport 1999 där det klart framkom att integrationen skulle stöta på stora utmaningen, bl.a. med erfarenheter från Skäggetorp, där somaliska invandrare bestod av stora familjer med språksvårigheter och där en icke obetydlig del av immigranterna var analfabeter.
Vad hände med Berglunds rapport? Ja enligt det vi kan läsa oss till försvann den i någon dammig hylla på regeringskansliet. Stjernkvist mumlar om att det var känsligt på denna tid att ”peka ut grupper”. Det som går genom en råd tråd av (bort)förklaringar i boken är att politikerna inte vågade gå emot ”opinionen”. Men bl.a. SOM-institutets undersökningar visar att väljarna var kritiska till den förda migrationspolitiken. Opinionen, som menas, måste bestå av tidningarnas ledar- och kultursidor. Det är dessa man är så rädda för. Stjernkvist yppar också att S trodde de kunde vinna på att utmåla politiska motståndare som rasister, detta när Folkpartiets förslag på språktest kommer på tal.
Eriksson riktar också kritik mot att hon inte själv var tydligare i olika debatter med vilka svårigheter och begränsningar den förda immigrationspolitiken förde med sig. För säkerhets skull kallar hon SD för ett ”rasistiskt och främlingsfientligt” parti. Det är ju den obligatoriska ”Ave Maria” förståss. Dock skriver Eriksson om de lögner och ”trollfabriker” som högern och SD håller sig med. Att anklaga någon för trollfabriker utan belägg är väl ett sätt att själv göra sig skyldig till den anklagelse hon riktar mot SD. Detta i en tid när f.d. socialdemokratiska statsråd beter sig som värsta rysstrollen på twitter (numera X).
Eriksson glömmer också bort den största och mest destruktiva lögnen av alla i vårt land, den om den lönsamma och välgörande massinvandringen. SD var det enda parti som bekämpade och avslöjade den lögnen och låt mig gissa, utan SD:s framgångar hade Eriksson kanske inte kunnat skriva sin bok. Men även med dessa invändningar (om aldrig så betydelsefulla) är denna bok kanske ett första stapplande steg mot ett uppvaknande även hos vänstern, ett uppvaknande från den politiska koma som legat över vårt land som en kloroformindränkt filt. Det är också intressant hur forna politiker, när de väl avgått från sina uppdrag, erkänner gamla försyndelser och lite i taget, börjar inse vad som ändå gått fel.
Dissidenten Stenkvist 