Den långa vägen till Malexander

Frågan om ideologiers inverkan på förövare av politiskt färgade brott har efter det fruktansvärda dådet på Utöya återigen blivit aktuell. Redan långt innan det bestialiska dådet i Norge så deltog jag i ett seminarium under Politikerveckan där Expos Jonathan Leman slentrianmässigt ansåg att morden i Malexander berodde på det nationalsocialistiska idégodset och inget annat. Jag ställde en publikfråga där jag poängterade att poliserna var medelålders vita män och att det inte torde vara ett förstahands mål för nationalsocialister. Dessutom ifrågasatte jag gärningsmännens psykiska status, speciellt Arklöfs. Gärningsmännens psykiska status är en aspekt som ibland överdrivs, ibland underdrivs, beroende på vilket intresse man vill försvara.

Leman till vänster, debatterar med Gudmundson under Politikerveckan

Jonathan Leman från Expo sade inför publiken med ett självklart tonfall att morden på poliserna i Malexander var enligt en nationalsocialistisk agenda, trots att dessa var vita medelålders män. Jag hart läst boken ”Den svarte nazisten” av Magnus Sandelin som inför arbetet med sin bok intervjuat och pratat med Jackie Arklöv otaliga gånger. Sandelin har också pratat med vänner och bekanta till Arklöf, han har pratat med lärare och offer från Bosnien som Arklöf har torterat på ett grymt sätt. Dessutom har Sandelin lästa alla förhörsprotokoll liksom rättegångspapper. Antingen ljög Leman i Visby under Politikerveckan, eller så visste han inte vad han pratade om.

Låt oss ta historien från början. Jackie Arklöf blev bortadopterad från sin mamma i Liberia då Jackies pappa, en man från USA, reste hem till sitt land igen. Jackies mamma kunde inte ta hand om de två yngsta barnen så Jackie hamnade i Ankarsund som adoptivson till en barnlös familj. De första sju åren gick bra och Jackie utvecklades normalt. Därefter fick adoptivfamiljen en biologisk son, det var kanske då den långa vägen till Malexander började. Jackie fick för lite uppmärksamhet och började må dåligt. Samtidigt blev han varse både att han av adopterad och att han hade en annorlunda hudfärg än den övriga befolkningen i den lilla norrländska byn. Det är en sak att vara mörkhyad i Stockholm, men det var en helt annan sak att vara det i Ankarsund under den tid Jackie växte upp där. Så här står det i ”Den svarta nazisten” på sid 26.

Som liten var det svårt för Jackie Arklöf att förlika sig med sitt afrikanska utseende. kanske för att han ständigt blev påmind om att han var annorlunda, den ende på många mils avstånd som såg ut som han gjorde. I ett polisförhör har pappan berättat att Jackie var arg för sitt svarta krulliga hår, och beklagade sig inför sina föräldrar.

Samt på sidan 30.

Jackie sökte uppmärksamhet och fick uppmärksamhet, även om den var negativ. Om man ville ge igen var det lätt att reta honom för hans mörka hudfärg, minns klasskamraten.

På sidan 31

Mikrofrillan, negerjävel, svartskalle. Det var några av de epitet som man gav Jackie. Men Jackie brukade svara med att skämta bort det.

Samt på sidan 33.

Han hade en konstig syn på sin egen ras, om man säger så. Förneka sitt eget utseende, säger klasskamraten.

Bilden av dessa citat är inte rättvis. Jackie blev inte bara mobbad utan det var snarare en ond spiral där Jackie bråkade med övriga barn, som gav igen på ett grymt sätt. Våld förekom i princip aldrig men Jackie behövde uppmärksamhet och kände sig utanför. Just därför bråkade han och retade sina övriga klasskamrater som till slut svarade med rasistiska tillmälen. Detta är en problematik som inte är helt ovanlig för adopterade barn. På sidan 35 står det om när Jackie första gången träffade ett skinnskallegäng, det var också första gången han fick vara med i någon form av gemenskap.

Första gången vi träffades så rök vi ihop och slogs. Andra gången jag stötte på honom var jag ensam och Christer med sina vänner. Trodde jag skulle få dyngstryk, men det hela löste sig på något sätt. Därefter blev vi goda vänner som ställde till med en rad slagsmål och annan ofog i Lycksele.

Jackie Arklöf adopterades bort till en annan kontinent där människorna såg annorlunda ut. Bara det är ett trauma. Efter att ha arbetat många år inom skolan vet jag också att ett annat trauma också sitter djup inom många som är adopterade. Det är ett trauma som det aldrig pratas om och det är vetskapen om att mamman har övergivit dig. Jackie kände sig utanför och annorlunda, speciellt sedan hans familj fått ytterligare ett barn, ett ”riktigt” biologiskt barn enligt Jackie. Till saken hör att eftersom Jackie blev ett stökigt barn så fick han aga av sin far, detta från 7 års ålder tills han fyllde 14. Detta förbättrade inte situationen.

Arklöf

Under högstadiet och gymnasiet blev situationen allt sämre och Jackie drömde sig bort i böcker om andra världskriget och andra krig. Det enda liv som framstod som framkomligt för Jackie var soldatens. Krig och strider framstod som lösningen på alla problem. Gemenskap, adrenalinkickar samt ordning och reda. Efter gymnasiet tog så Jackie värvning i Bosnien som legosoldat. Så här står det på sidan 62 om hur Jackie såg på situationen.

Jackie säger att han inte bara har haft problem med sina föräldrar, utan även med andra personer i Sverige. Han kände sig inte välkommen i det svenska samhället. Men i den Bosnienkroatiska armén HVO var han välkommen, där fick han snabbt kamrater som accepterade honom. Han ville till varje pris vårda vänskapen. 

För att behålla den ställning han hade i HVO (specialförband av elitkaraktär) gjorde sig Jackie skyldig till grova övergrepp på civilbefolkningen. Det är inget försvar av Jackie utan en ganska vanlig orsak till varför många soldater i krig gör sig skyldig till övergrepp, det bara är så. Om man dessutom har känt sig så utanför som Jackie så blir denna drift ännu starkare. Ibland tog soldaterna ut sin frustration över egna förluster och förlorade strider på civilbefolkningen, det var då de riktigt grova övergreppen skedde.

Alla människor påverkas av att ha varit med om hårda strider och egna förluster. Har man själv gjort sig skyldig till grova övergrepp så blir ryggsäcken ännu tyngre att bära. Efter ett års hårda strider och en hel del övergrepp mot civila så åker Jackie hem till Sverige. Väl hemma så är vantrivseln värre än någonsin. Jackie klarar helt enkelt inte av ett civilt liv längre. Det slutar med att Jackie återigen åker ner till striderna i Bosnien, när dessa återigen blossar upp efter en tids vapenvila. Striderna fortsätter som förr, men övergreppen tenderar att bli värre och mer frekventa. Efter denna andra period måste man konstatera att Jackie Arklöf är en skadad man för livet. Ingen kan gå igenom hur många strider som helst, göra sig skyldig till hur många övergrepp som helst utan att i grunden förändras. Så här står det om en episod under Jackies andra sejour i Bosnien.

Jackie berättar om att serberna höll på att lasta tre bussar med soldater när Jackies brigad besköt dem med 20 mm tvåpipig automateld, samtliga soldater på serbernas sida avled. Efter detta gjorde man som man brukar rent rutinmässigt, man gick igenom de avlidnas fickor, tog deras vapen, smycken och kontrollerade deras plånböcker. Detta dels för att se vilket förband som de stupade tillhörde. Efter att man hade gjort detta rapporterade man upp till sina befälhavare. Jackie tillfrågades vad man gjorde med dem som inte hade dött. Han säger att det beror på. Jackie tillfrågas om alla serberna avled. han säger att de flesta, det var några som levde, men de var så svårt skadade, så det var bara ”att skjuta dem”.

Hans beskrivning ger intryck av ett inlärt, näst intill mekaniskt beteende. Att efter striden gå fram och döda överlevande, svårt skadade fiender med ett avslutande skott, och även plocka av deras vapen. 

Ett beteende som stämmer väl överrens med vad han gör i Malexander några år senare.

Jag skulle t.o.m. vilja säga att det är exakt vad han senare gör i Malexander.

Väl hemma i Sverige igen var Jackie anklagad för krigsförbrytelser, som han utan tvekan gjort sig skyldig till. Den svenska rättvisan släpper dock Jackie i brist på bevis. Då man släpper lös Jackie Arklöf släpper man lös en osäkrad handgranat. Jackie visade alla tecken som finns på att vara traumatiserad av sin tid i Bosnien. Myndigheter och psykiatriker skriver till och med under på detta, trots det så släpps Jackie bara ut i det öppna samhället. Man kan förundras över att det ändå tar så lång tid innan denna osäkrade handgranat som Jackie är, briserar. Men när det väl sker så briserar granaten rejält.

Nazisten Tony Olsson som sitter i fängelse för stämpling till mord, får reda på att den krigserfarne Jackie Arklöf hyser nazistiska åsikter. Trots Jackies hudfärg så väger krigserfarenheterna över, för Olsson kan inte dessa erfarenheter övervärderas helt enkelt. Olsson tar kontakt med Arklöf från fängelset och de inleder en rånturné.

Dessa rån som planeras skall enligt Olsson vara grundplåten till en nazistisk organisation och dess verksamhet. Det framkommer dock att ingen planering gjordes för denna organisation eller för dess verksamhet. Som förut med Olsson så stannade det hela med grov kriminell verksamhet och de adrenalinkickar som dessa dåd förde med sig. Skall man dra en egen slutsats av det som framkommer i boken så hade det aldrig blivit någon organisation med någon verksamhet, även om Jackie, Tony och Andreas i hade klarat sig vid deras sista rån. De hade sannolikt fortsatt med kriminell verksamhet och de hade inte lagt två strån i kors på någon ideologisk verksamhet. Den nazistiska ideologin var en fasad, en krycka för deras självbild, en nödvändig psykologisk förklaring till deras grova kriminella verksamhet. Därmed inte sagt att de inte tog ideologin på allvar, därmed inte sagt att den spelade roll. Här har dock Leman på Expo gjort ytterligare en grov felbedömning, ideologin var en krycka för deras kriminella verksamhet, inte tvärtom.

Arklöf var som en osäkrad handgranat efter sina upplevelser i Bosnien, dessutom var han en lättstyrd och lojal person. Jackie tog helst order för att sedan utföra dem oavsett konsekvenser. Detta passade ledaren Tony Olsson som handen i handsken. Olsson planerade och gav order, Jackie var tillfreds med att lyda order. Andreas Axelsson stod någonstans emellan Arklöf och Olsson på skalan.

Vägen Malexander

I avsnittet om själva rånet och den biljakt som därefter skedde så finns ingenting som tyder på någon ”agenda” att slåss mot poliser av ideologiska skäl. Den första polisbilen försöker trion skrämma bort med automatsalvor, och lyckas till slut. Efter en timme när de bytt till sin hyrbil, som står på Axelssons namn, så är trion rejält trötta på att jagas av polisen. När den andra polisbilen tar upp jakten så inser dessutom Axelsson att han kommer att identifieras genom hyrbilen.

Trion med Axelsson, Arklöf och Olsson tvärnitar sin bil och öppnar nästan samtidigt dödlig eld mot poliserna. Det går såpass fort så poliserna har aldrig en verklig chans att klara sig. Poliserna har inte heller blivit förvarnade för rånartrion, då en polis tryckt på fel knapp så rikslarmet har inte gått ut som tänkt. Efter eldstriden går Arklöf och sätter en kula i de två poliserna. Precis som han tidigare gjort i Bosnien, bl.a. med de serbiska soldaterna som kom med buss. Jag hävdar att det var Arklöfs erfarenheter från Bosnien som gjorde att han avrättade poliserna på det bestialiska sättet. Jonathan Leman från Expo hävdar att det berodde på en ”ideologisk agenda”.

Leif G.W. Persson har orerat att detta aldrig skulle hänt med poliser ur den speciella insatsstyrkan. Det är självklart svårt att veta, men två poliser ut insatsstyrkan som inte fått förvarning hade sannolikt kunnat råka ut för samma sak. Det går inte att ha maximal beredskap jämt. Brottet är mycket lätt att rubricera, överlagt polismord. Påföljden är lika lätt att fastställa.

Vi ser hur ytlig och slarvig analys Jonathan Leman från Expo gjorde om morden i Malexander. Nu är Expo och andra politiska kolportörer med sitt ”idégods” ute och gör samma snabba, självklara och slarviga analyser av gärningsmannen Anders Breivik. Vitsen verkar inte vara att komma sanningen om gärningsmannen nära, själva idén verkar vara att dra så mycket politiska poäng som möjligt av den uppkomna tragedin. Det finns säkert andra motiv också till dessa expressanalyser. Vem vill inte framstå som en beläst expert, vem vill inte stå och diktera för hela mediesverige hur det egentligen förhåller sig? Tydligen rätt många.