Vilken falang tillhör du lille vän?

I en nätbaserad skvallerpublikation så har i samband med frågan om ordförandeskapet i SDU Alexander Bengtsson gått ut och försökt återuppliva gamla historiska falanger inom SD. Inför partiledarvalet 2005 fanns de medlemmar i SD som antingen röstade på Mikael Jansson eller det nya stjärnskottet, Jimmie Åkesson. De som röstade på Jansson fick epitetet ”bunkerister”. Nu är det ju knappast märkligt eller på något sätt odemokratisk att det ställer upp två kandidater till en ordförandepost, det är snarast ett bevis på motsatsen, en levande demokrati. Det kan med all logik i världen inte vara mer dramatiskt än att Anna-Karin Hatt och Annie Lööf både ställde upp som partiledare för FP.

Socialdemokraternas rutiner vid tillsättande av ordförande har ju strakt kritiserats av i princip alla politiska läger, t.o.m. socialdemokrater själva kritiserar förfarandet. Tyvärr ser vi att politiska motståndare som Alexander Bentsson maximalt försöker utnyttja fullt naturliga demokratiska processer inom SD för att ge sken av splittring. Den gamla partiledarstriden är för länge sedan över och absolut ingen i SD skulle drömma om att ens nominera någon annan till posten som partiledare än den nuvarande. Bengtssons idéer om gamla historiska falanger är snarare önskedrömmar än något som existerar i verkligheten.

Historisk falang

Jag har med emfas förfäktat principen att alla inom partiet skall arbeta som en hen mot det övriga politiskt korrekta etablissemanget. Internt skall det vara högt till tak och alla skall tillåtas yppa sin åsikt i allehanda frågor. Utåt skall vi stötta och hjälpa varandra. Våra politiska motståndare är de som propagerar för mångkultur, extremliberalism eller flumsocialism (knappt någon propagerar längre för klassisk socialism, så det kan vi lämna därhän). Vi har under sista tiden kommit en bra bit på väg, och inom Stockholms län är vi väl snarast ett föredöme för övriga partiet i frågor som dessa. Desto smärtsammare var det då när en inbjuden talare till vårt årsmöte tackade nej med motiveringen att inte vilja bli förknippad med någon falang. Då är alltså Stockholms län ”bäst i klassen” på att arbeta som ett gemensamt lag och att föra kommunikation med varandra och inte utnyttja media på fel sätt. Min besvikelse är inte att ta miste på.

Självklart fick denna händelse mig att fundera över detta med grupperingar inom politiska partier. I de flesta partier finns olika grupperingar eller falanger som det kallas, om det rör sig om mer stadigvarande grupperingar. I moderaterna finns det både gammelmoderater och ”förnyare” eller de ”Nya moderaterna”, inom Kristdemokraterna finns det minst tre olika falanger, inom SAP finns det enligt vad som säga i en bok av Per Nuder (Stolt men inte nöjd) två starka falanger. Vi vet att det finns minst två falanger inom Folkpartiet och vi anar att det finns två inom Centerpartiet. Så att det finns olika grupperingar är nog något vi får leva med och acceptera. Det kommer alltid att finnas grupperingar inom alla större partier, alltid. Frågan är hur man hanterar detta.

Det är dock av yttersta vikt att distrikt och kommuner arbetar för partiet i enlighet med partiprogrammet. Vad sedan enskilda medlemmar räknar sig till är upp till dem själva. Håller man sig till stadgarna, arbetar för partiet och behandlar alla partimedlemmar med respekt får man t.o.m. sympatisera med Djurgården (det är dock gränsfall). Det är också av vikt att interna diskussioner hålls inom partiet, har man åsikter om någon så måste man vara karl nog att ta detta öga mot öga. Det är ”kärringar” som för förtalskampanjer bakom ryggen på andra. Det är dessutom destruktivt att gå ut och anklaga partimedlemmar via media. Får vi påminna om att det är samma media som inför valet beskrev SD som rasister och publicerade bilder på SD:s valsedel i rännstenen, detta på valdagen, över hela förstasidan. Skall vi plötsligt bli kamrat med journalister från denna media och kritisera andra medlemmar inom partiet?

Samhällsklimatet börjar så sakta förändras. SD vädrar morgonluft oavsett vad enskilda opinionsmätningar säger. Det finns en oerhörd potential i en värdegrund till höger och en ekonomisk politik någonstans i mitten. T.o.m. socialdemokraten Enn Kokk har varnat just för den oerhörda potential som ligger i just denna kombination. Vi har allt att vinna, bara vi inte spelar våra politiska motståndare rakt i händerna. Låt oss då arbeta som ett parti med blicken stadigt fäst på valet 2014. Det enda som räknas och det enda som kommer att nedtecknas i annalerna är vilket resultat vi erhåller vid riksdagsval.