Ett enormt bias i brottsstatistiken diskuteras inte offentligt

Tino Sanandaji skriver i sin bok Massutmaning om brottsligheten i våra utsatta områden och hur de påverkar näringslivet, tryggheten och arbetsmarknaden. De kriminella gäng som härjar i dessa områden har i princip tagit över kontrollen i lokalsamhället.  Sannandaji betecknar dessa områden som parallellsamhällen, lokalsamhällen med egna lagar och där kontrollen ligger hos kriminella gäng i stället för polisen och andra myndigheter.

Dessa kriminella gäng påverkar också näringslivet negativt. Företagare blir tvungna att genom hot att betala avgifter och på andra sätt underkasta sig gängen. Följden blir att många företagare och företag helt enkelt slår igen. Samhällsservicen i dessa områden blir också sämre och dessutom försvinner en massa arbetstillfällen. Centerpartiet talar sig varma om småföretagare och näringslivet. Samma Centerparti har aldrig nämnt kriminaliteten i dessa utsatta områden och vilken hämmande effekt de har på näringslivet. De fortsätter i stället att propagera för fortsatt massinvandring utan en tanke på de negativa effekterna.

En annan viktig aspekt av brottsligheten i mångkulturella samhällen, som t.ex. vårt svenska, är att en ökad risk för att utsättas för brott och en ökad potentiell brottslighet ofta inte syns i brottsstatistiken. En del kriminologer framträder i TV-rutan och visar statistik, ofta mycket osäker, som visar att brottsstatistiken för olika brottskategorier inte ökat över tid. Vi som hunnit bli lite äldre skakar på huvudet åt uppgifterna då rapporterna om skottlossning var betydligt mer sällsynt när vi växte upp. Risken att utsättas för personrån på 70 – 80-talet var i det närmaste obefintlig. Hur kan då kriminologer visa statistik som visar på motsatsen?

En uppenbar orsak är att man självklart kan manipulera statistiken på otaliga sätt. Lekmän har få eller inga möjligheter att upptäcka manipulationerna. En annan orsak, som i princip aldrig nämns, är att ett otryggare och mer brottsbenäget samhälle orsaker preventiva åtgärder hos befolkningen. Ett annat säkerhetsmedvetande hos människor gör att en potentiellt högre risk för att utsättas för brott inte slår igenom i statistiken, eftersom människor som riskerar att utsättas för brott ändrar sitt levnadssätt. Låt oss ta ett exempel. På nyårsafton 2016 anmälde 33 kvinnor att de blivit utsatta för sexuella trakasserier på Larmtorget i Kalmar. Under nyårsafton 2017 kom det inte in en enda anmälan, Jerzy Sarnecki skulle jubla i TV-rutan över hur mycket tryggare Kalmar blivit. Men varför har antalet anmälningar minskat så dramatiskt? Lotta Petersson, kommunpolis förklarar varför, – kvinnor och de unga tjejerna har valt bort torget. Om inga flickor går till torget så blir antalet trakasserier självklart noll. Om en gata i an valfri svensk stad har en extrem hög brottsrisk för personrån, men om alla känner till detta och ingen människa går på gatan lär antalet personrån i alla fall bli noll.

På samma sätt minskar antalet villainbrott i många områden då de boende sätter in larm och vidtar andra säkerhetsåtgärder. Antalet våldtäkter kan mycket väl minska i olika områden, fast risken ökat. Unga kvinnor blir till slut medvetna om riskerna och undviker att alls passera området. Varför är äldre och kvinnor underrepresenterade i vissa brottskategorier som personrån och andra våldsbrott? Inte för att gärningsmän visar hänsyn mot dessa grupper, utan för att dessa grupper undviker att ens utsätta sig för de risker som unga män ofta struntar i.

Brottspreventiva åtgärder hos befolkningen gör brottsstatistiken missvisande om vi diskuterar samhällsutvecklingen, en samhällsutveckling där otryggheten och rädslan ökar. Den nedgång i trygghet, sammanhållning och livskvalitet som samhällsutvecklingen medfört syns inte, eller är delvis kompenserad av de preventiva åtgärder som människor vidtar. Detta är en aspekt Sanandaji väl beskriver i sin bok, men sällan eller aldrig diskuteras offentligt. Det är dags att även ta med denna aspekt när vi diskuterar samhällsutvecklingen.