Vilka vrålar i Svensk politik Peter Wolodarski?

I en DN-ledare menar Peter Wolodarski att SD vrålar i svensk politik och att partiet tjänar på detta, mycket p.g.a. de övriga partiernas och journalisternas reaktioner. Som första exempel tar Wolodarski upp valfilmen från 2010 vilken handlade om prioritering av våra skattemedel, symboliserad av en kvinna i burka gentemot en svensk pensionär, tävlande om våra framtida skattemedel. Som andra exempel tar Wolodarski upp den lite aktuellare affischeringen om problemet med det ständigt ökande antal tiggare i Stockholm. Wolodarski uppmanar de övriga partierna att ”svara skarpt i normal samtalston”. Även ett andra tips ger den trots allt fortfarande rätt unge Wolodarski de övriga partiernas strateger, nämligen att ” övriga borde reagera med saklighet och humanism”.

P Wolodarski

Gott! Jag hoppas jag kan hålla en saklig och ”normal” samtalston enligt Wolodarskis recept här. Valfilmen 2010 tog upp problemet med att en omfattande asyl-invandring med en hårt automatiserad arbetsmarknad där kunskapskraven ofta är skyhöga, drar stora resurser av våra gemensamma resurser. Eftersom det i slutändan bara finns en gemensam pengapåse till vårt välfärdssystem menar Sverigedemokraterna att en större del av denna påse bör gå till de egna medborgarna, de som under hela sina liv betalat in till systemet. Tar man pengar från en grupp så blir det enligt en mycket enkel matematik mindre till någon annan grupp. Att pengapåsen skulle bli större med den typ av immigration vi har i dag är det nog ingen som riktigt tror på längre, kanske inte ens Ullenhag.

Detta kan verka inhumant enligt Wolodarski, men det är den politisk SD står för, sagt i ”normal samtalston”. Ja, filmen från 2010 var provocerande i sin utformning, men övriga spelare på den politiska spelplanen har nu haft 5 år på sig att ge ett svar på detta utspel i ”normal samtalston”.

SD:s valfilm 2010

 

Exempel nummer två. Jag är äldre än Wolodarski, jag minns hur samtliga partiledare förutom Göran Persson hyllade införandet av EU:s direktiv angående ”fri rörlighet av arbetskraft”. Maud Olofsson grät öppet in i TV-kameran och gick med blommor till den polska ambassaden när Persson uttryckte vissa tvivel om ”social turism”. Om Maud Olofssons mediala utspel hör till ”normal samtalston” skall jag låta vara osagt.

Resultat? Ja vi fick hit billigare arbetskraft. Ja vi hjälpte sannolikt EU-nationer som Polen på marginalen att komma på fötter. Kvaliteten på alla billiga utförda arbeten kanske inte var av högsta kvalitet alla gånger, men en del tjänade på detta EU-direktiv. Så är det. Vi har också fått stora allvarliga problem med direktivet, som t.ex. att åkerinäringen i Sverige håller på att slås ut genom osund (olaglig) konkurrens. Vi har också ett växande, uppenbart problem med tiggare. Alla kan se problemet och alla förstår att detta var inget som EU:s direktiv handlade om. De flesta som blivit lite äldre och inte fortfarande står under inflytande av en vänsterinfluerad lärare med manchesterkostym förstår att fri rörlighet av tiggare inte löser några fattigdomsproblem någonstans, hur hjärtknipande det än framställs som. Det flesta förstår att hela stadsbilden i t.ex. Stockholm förändrats på ett sätt som ingen ville, bara för att vi införde ett EU-direktiv.

SD har i normal samtalston, långt innan affischeringen på Östermalms T-banestation, föreslagit ett förbud av tiggeri gällande utländska medborgare (om jag förstått förslaget rätt) samt en förändring av EU-direktivet. Övriga partier har väl mest mumlat i frågan. Enskilda företrädare från andra partier har understundom föreslagit lite effektivare åtgärder, men dessa förslag har inte anammats av partierna som helhet. Det måste även i vårt land gå att framföra effektiva åtgärder, som inte stryker alla grupper medhårs, utan att det framställs som en krigsförklaring mot all västerländsk humanism erövrad sedan medeltiden. Dessa övertoner om att alla verkningsfulla förslag är ett angrepp på den civiliserade världen, är snarast att betrakta som oartikulerade ”vrål”.

Så Wolodarski och övriga valfria partiledare. Bemöt sakligt och i normal samtalston problemet med hur vi skall klara välfärden i framtiden med nuvarande immigrationspolitik. Bemöt sakligt och i normal samtalston hur vi skall lösa det växande problemet med tiggeriet i våra storstäder. Naturligtvis kan ett svar vara att valfria politiska partier verkligen vill omprioritera vår välfärd och accepterar det växande tiggeriet. I så fall får de tydligt gå till val på detta så tar vi en saklig diskussion om våra skilda samhällsvisioner. Självfallet gör vi detta i en normal samtalston.