Hur hanterar Public Service vår tids ödesfrågor?

I går [fredagen 16 oktober] satt jag och såg, inte utan betydande nöje, ett program om Slussen. Programmet hette ”Händelser vid Slussen – den gömda staden”. Programmet innehöll en mängd intressanta inslag, inte minst om Stockholms okända historia. I slutet av programmet så befann sig reportern av okänd anledning på Gondolens restaurang, där han småpratade med en anställd kypare. Som av en händelse kommenterade kyparen ett politiskt parti i vårt land, dock inte med namn. Så här ungefär föll orden, – historia är viktigt. Man kan undra om folk lär sig något av den, det verkar inte så när man ser hur det senaste EU-valet gick och att brunskjortorna sprider sig igen. Ja Sverigedemokraterna tog två mandat vid det senaste EU-valet (som vi skall återkomma till) så det råder inget tvivel om vilket parti som åsyftas. Kan vi tänka oss att det lika gärna skulle kunna vara Vänsterpartiet som fick sig en liknande känga i samma program, så där i förbigående? Tänk er kyparen som av en händelse stå och nämna kommunismens totala haveri och brott i ett program om Slussen. Nej, inte många kan framkalla den bilden för sin inre syn.

Händelsen ovan är möjligen unikt för att utspelet kom så plötsligt, men exemplen på där Public Service (i huvudsak SVT och SR) opartiskhet och objektivitet kan ifrågasättas är så många att en bok vore lämpligare för en seriös uppräkning, än i en enskild artikel. På senare tid har vi tagit del av hur SVT anställd Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård som chef för Kobra och att Tintin-hataren Behrang Miri fått ansvaret för mångfaldsfrågor. Vi har också tagit del av debaclet med SR-medarbetaren Camila Astorga Díaz, medverkande i det vänsterhaveristiska ”Rummet” där hon anklagat en morgontidningskrönikör för nazism. Som grädde på moset påpekas det nu att Díaz verkligen inte riskerar sin anställning.

Vi har hur många andra exempel som helst lite längre bak i tiden. Ett är dock är så frapperande att det förtjänar att nämnas. Under den senaste EU-valvakan 2014 höll sig självklart SVT med en ”expertpanel” för att kommentera valresultatet. Med i denna panel satt ”opartiska” storheter som Alexandra Pascalidou, America Zavala, Mona Sahlin, Cecilia Malmström, Karin Pettersson och Jonas Sjöstedt. Ja, det satt också ett par personer (Gudmundson bl.a.) som verkligen kan betraktas som opartiska (om inte rentav lite höger). Den som anser att denna panel verkar väl och opartiskt sammansatt räck upp en hand. Någonstans går gränsen SVT, och här passerade ni den lika grovt som om en rabiessmittad noshörning skulle förirra sig in i en porslinsaffär. Förstår ni inte det eller struntar ni helt enkelt i det? Typ; Vi är så många (här i TV-huset) så vi gör vad vi vill. Eller hur tänker ni? Om ni gör det?

Allt detta är dock inte den allvarligaste kritiken mot Public Service, tyvärr. Jag har ibland läst av olika mediaaktörer att är det någon medieaktör som har stora resurser, så är det Public Service. Hur har Public Service, med alla sina överlägsna resurser undersökt eller problematiserat hur dagens immigrationsnivå påverkar vår välfärd på lite längre sikt? Jag har inte sett något sådant inslag, men jag kan självfallet ha missat det. Jag själv tror att det allvarligt kommer att påverka vår välfärd negativt i framtiden. Jag kan ha fel i detta. Men borde inte Public Service ställa frågan? Undersöka hur immigrationen kan påverka vårt välfärdssystem? Ännu märkligare är att både SVT och SR verkar verkar vara nedlusade med medarbetare där vänstersympatierna ligger graverade i deras DNA, och ändå verkar de inte ställa relevanta frågor angående vår välfärd när det handlar om motsättningen med immigrationen.

Fråga nummer två är väl måhända överkurs för mediala prototyper som Lina Thomsgård och Camila Díaz. Frågan om vi hjälper flest och fattigast med att lägga lejonparten av våra resurser på flyende immigranter som knackar på vår port, i stället för att hjälpa alla dem som finns i flyktinglägren. Ja, vi ser och möter de som söker asyl. De övriga som inte har pengar eller möjligheter att ta sig hit, slipper vi möta. I en bättre värld kan man tycka att Public Service kanske skulle problematisera även detta, men det är väl att hoppas på för mycket med den besättning som nu arbetar i radio och TV-hus.

Jag har alltid försvarat Public Service som idé och som institution, trots många och grova övertramp. SVT står för de smala programmen, för faktaprogrammen. Vilken annan media skulle inför en partiledardebatt våga ställa frågan ”hur mycket invandring tål Sverige”. Hela idén med Public Service är fin och bra, med siktet inställd på kvalitet i stället för billiga marknadsandelar. Övertrampen och indikationerna på att TV- och radiohus är bemängda med rabiata vänstertroll börjar nu bli så många och grova att gränsen är nådd. Förstår ni det själva, ni som sitter där i era redaktioner? Eller hur tänker ni egentligen? Jag är uppriktigt nyfiken.