Jag brukar sällan eller aldrig referera till vad andra skrivit som huvudupplägg för en bloggpost, men nu gör jag ett påkallat undantag. Filosofen Per Bauhn har i Axess (betal) skrivit en kort artikel som på ett enkelt men ändå klart sätt resonerar kring hur vår flyktingpolitik spårat ur och hur många politiker missat grundläggande och självklara axiom för hur ansvarstagande svenska politiker skall agera i enlighet med deras uppdrag. Bauhn tar upp problemet och situationen med de syriska flyktingarna (där många inte ens kommer från Syrien) och vilket ansvar andra stater och Sverige kan tänkas ha. Det grundläggande i Bauhns resonemang är att flyktingar har rätt till liv, att överleva. De har inte nödvändigtvis rätt till välfärd och ett gott liv. Detta beror självklart på hur mottagandet av flyktingar påverkar den egna välfärdsstaten och dess befolkning. Det finns ingen mänsklig rättighet att andra folk skall ta del av t.ex. svensk välfärd. Enligt Bauhn:
Som Thomas Jefferson klokt påpekade, så har vi en rätt att söka lycka, inte att få lycka.
Och
Alla barn har rätt till trygga uppväxtvillkor, men det är i första hand deras föräldrar, inte människor i allmänhet, som är skyldiga att tillgodose denna rätt. På samma sätt har stater plikter mot sina medborgare som de inte har mot människor i allmänhet, och medborgare, åtminstone i demokratier, har plikter mot sina stater som de inte har mot stater i allmänhet.
Vidare skriver Bauhn angående de syriska flyktingarna:
I de syriska flyktingarnas fall, så är det två olika nivåer av mänskliga rättigheter som står på spel. Dels har vi en grundläggande nivå, som vi för enkelhetens skull kan kalla rätten till liv […]. Dels har vi en mer avancerad nivå, som vi kan kalla rätten till ett gott liv. Här ingår förutsättningar för att inte bara kunna handla, utan också för att handla framgångsrikt, som utbildning och ekonomiska resurser. […]
I fallet med de syriska flyktingarna har deras stat svikit dem med avseende på båda typerna av rättigheter. Därmed blir flyktingarnas mänskliga rättigheter en fråga för andra stater. Men här är det upplagt för en första konflikt, nämligen mellan välfärdsdemokratiers skyldighet att värna sina egna medborgares rättigheter och deras plikter mot de syriska flyktingarna. Här skulle det vara rimligt att anta att rätten till liv väger tyngre än rätten till ett gott liv och att således flyktingarnas nöd bör bli föremål för till exempel Sveriges omsorger, även till priset av vissa välfärdsförluster för de svenska medborgarna. Men saken är inte fullt så enkel.
Flyktingar som riskerar att dödas eller torteras om de inte släpps in i Sverige och som själva inte utgör något hot mot svenska medborgares liv (som i fallet med jihadister som vill mörda karikatyrtecknare), skulle förvisso kunna hävda att deras rätt till skydd för liv och lem är tillräcklig för att ge Sverige en plikt att ta emot dem[…].
Men bilden blir en annan när vi ställs inför flyktingar från Syrien som vägrar att registrera sig i Danmark för att de hellre vill komma till Sverige. Att söka asyl i Danmark är inte att jämställa med död och tortyr. Valet mellan Danmark och Sverige handlar istället om skillnaden mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, mellan lägre och högre ersättningsnivåer. Här är det inte längre en fråga om rätten till liv, utan om rätten till ett gott liv.
Bauhn beskriver mycket klart och tydligt. Att välja Sverige framför Danmark handlar inte om att rädda livet på sig själv eller sin familj, utan ett något bättre liv. Detta har svenska folket ingen skyldighet att tillgodose, inte till priset av den egna välfärden.
Jonas Andersson har också skrivit en mycket pedagogisk och tydlig artikel om statens skyldighet gentemot de egna medborgarna och visavi resten av världens människor.
Dissidenten Stenkvist 