Det har, som ett sakta sommarregn strilat ner artiklar innehållande välmenande råd om hur man bäst skall bekämpa partier som betecknats ”högerextrema” eller som nu i DN av Andreas Johansson Heinö och Karin Svanborg-Sjövall, vd Timbro, ”högerpopulistiska”. Jag hade väntat mig mer och bättre av Heinö än denna DN-artikel där motsägelser och konstiga begrepp lyser likt en neonskylt i Las Vegas. Timbro är förmodligen välfinansierat och borde inte släppa ifrån sig slikt. En poäng har nog undertecknarna dock, vilket kan ses som ett snubblande steg framåt. Partier som varken är socialdemokratiska eller liberala och snarast kan betecknas som konservativa är här för att stanna, de skall dessutom behandlas som alla andra partier. Det politiska landskapet har ritats om. Här har författarna helt rätt.
Paret Heinö och Svanberg-Sjövall skriver att ”partier med auktoritär ideologi stöds av var femte europisk väljare”. De skriver inte vilka partier de menar och de definierar inte vad de menar med ”auktoritär ideologi”. Vad menar de med begreppet? Inget större parti i Europa föreslår inskränkningar i den formella demokratin, så det kan artikelförfattarna inte mena med begreppet. Menar de partier som vill ha striktare tillämpning av lagar och regler med hårdare straff? Ja, nu föreslår ju författarna själva grundlagsändringar så den tolkningen blir snarast komisk. Dessutom skulle ju t.ex. det svenska Liberalerna falla under beteckningen auktoritär. Redan här lägger sig en dimridå över hela resonemanget i artikeln.
Nästa begrepp är ”populistiska partier”. Ett välkänt begrepp men som kan äga sin riktighet i tolkningen ”folket mot etablissemanget”. Vi antar att det är den definitionen författarna lutar sig emot. Författarna skriver följande i artikeln.
Faktum är att man skulle kunna vända på problemformuleringen: ett av den auktoritära populismens mest destruktiva drag är att dessa krafter inte bara bejakar folkstyret utan vill utöka det, genom att angripa den liberala demokratins begränsningar av majoritetens makt.
Jaha, de auktoritära partierna är auktoritära för att de vill utöka folkstyret. Intressant tanke Timbro. Vi läser vidare för att förstå.
Högerpopulismens attacker på minoritetsrättigheter, liksom båda gruppernas föraktfulla inställning till äganderätt, är en fullt logisk utlöpare av den inställning till majoritetens primat som genomsyrar den auktoritära demokratisynen.
Här är äntligen en åsikt med konkret innebörd, och jag håller inte med. Att inte behandla minoriteter sämre än majoriteten, negativ särbehandling, skulle de flesta inklusive undertecknad, anse vara ett brott mot den informella demokratin. Dock, alla positiva särrättigheter, att få rättigheter utöver det majoriteten har, är inom, och skall vara inom den demokratiska beslutssfären. Vi skall inte skriva in samernas rätt till vissa betesmarker i grundlagen, de skall beslutas av en riksdagsmajoritet, ety de kan behövas utökas eller minskas. I dag är det ingen ens som ifrågasätter att homosexuella skall ha samma rättigheter som heterosexuella. Det känns obsolet att ens diskutera frågan. Det är svårt att förstå vilka minoriteter författarna vill grundlagsskydda helt enkelt.
När det gäller äganderätten är frågan verkligen förbryllande. Är det vad författarna kallar ”högerpopulister” som vill inskränka äganderätten? I dag vill knappt det svenska Vänsterpartiet det, men är det någon som ifrågasätter äganderätten är det väl vänstern rent historiskt. Jag kan inte komma på något europeiskt högerparti som ifrågasatt äganderätten. Vad tänker författarna på?
Det enda reella hotet mot äganderätten i vårt land är väl brottsligheten. Där sticker ju det ”populistiska” SD ut med de kraftigaste brottsbekämpande åtgärderna. Det enda konkreta övergreppet mot äganderätten är ju tiggande EU-migranter som ockuperat privat mark. Detta har skett ganska ofta och är faktiskt ett reellt problem. Men snälla Heinö och Svanborg-Sjövall, ja hela Timbro, menar ni att Sverigedemokraterna stöttat denna ockupation av privat mark. Är det den uppfattningen ni fått? OK, då måste vi varit otydliga och vi får väl skärpa vår retorik ytterligare så ingen tvekan råder.
Sista exemplet är väl av det mer filosofiska och politiska slaget, men jag tar helt kort med det också. Som lösning och hållning mot populistiska partier föreslår författarna en rad punkter (som inte alla är fel), där den sista punkten lyder så här:
Erkänn att politiken saknar lösningar på många samhällsproblem. Populismen vinner näring av brustna löften. Europas vänster- och högerpopulister tar vid efter generationer av socialdemokratiska och borgerliga politiker som utlovat jobb, bostäder, välfärd, säkerhet och tillväxt. När de inte klarar detta skuldbeläggs invandrare, globaliseringen eller EU.
Ja, eftersom jag är populist så föreslår jag minskad invandring om vi har för stor invandring. Det är ju ett koncept som numera omfattas av till och med statsminister Löfven. Det kanske finns lösningar även om man inte hittar dem i första taget. Ge inte upp för tidigt Timbro! När det gäller skuldbeläggandet så kanske författarna har en poäng. Ja, jag skuldbelägger EU och dess ogenomtänkta regler för den fria rörligheten av arbetskraft, detta när den innebär att EU-medborgare plötsligt ”flyttar” till Sverige och gör våld på den av Heinö så omhuldade äganderätten genom att ockupera privat och statlig mark.
Jag avslutar med att själv i all blygsamhet ge ett litet tips till de gamla hederliga liberala partierna för att behålla sina väljare. Jag är ju ingen Schlingman eller Heinö, men en och annan tanke kan man ju som medborgare förvärva under sin livstid. Varför inte börja lyssna lite mer på folket och väljarna? De kanske inte har fel i allt, som ju EMU-omröstningen faktiskt visade med all önskvärd tydlighet.
Repliken kom faktiskt in på DN också:
http://www.dn.se/debatt/repliker/varfor-inte-lyssna-pa-folket-och-valjarna/
Dissidenten Stenkvist 
Reblogga detta på thestarsismydestination.